Christer Sanne, författare och samhällsforskare, om klimat- och finanskrisen:

"Kortare arbetstid ett måste för att lösa klimatkrisen"

Summan av klimat- och finanskrisen är ett dilemma i politiken som kan beskrivas så här: om vi inte producerar mer så stiger arbetslösheten, men om vi fortsätter att producera mer så går miljön åt skogen.

För att lösa ett dilemma måste man föra till en ny faktor. Jag kan känna mig som barnet i "Kejsarens nya kläder" när jag påpekar att arbetslösheten inte behöver stiga om bara var och en arbetade lite färre timmar. Genom att dela på jobben kan alla tjäna sitt uppehälle, bidra i samhället och utvecklas med sitt arbete. Utan att produktionen behöver öka och äventyra våra barnbarns levnadsvillkor.

Lönerna behöver inte heller sänkas om detta genomförs stegvis eftersom vi blir allt effektivare i arbetet. Anta att arbetsproduktiviteten stiger två procent varje år. I en rättvis värld stiger då lönerna lika mycket och vi kan köpa två procent mer varor och tjänster. Varje år. Då kommer miljön att ta stryk.

"Mer konsumtion = mer nedsmutsning" gäller fortfarande. Illusionen om en "avmaterialiserad" konsumtion är just en illusion. Varje spenderad hundralapp motsvarar några kilo koldioxid - många om vi reser för pengarna, färre om vi tar en latte på fiket men någon "eterisk tillväxt", som inte ger några fotavtryck, finns inte.

Så ett mycket bättre alternativ är att minska arbetstiden. Två procent per år blir efter fem år en halv ledig dag, efter tio år en hel ledig dag i veckan. Utan att det minskar konsumtionsutrymmet.

Jag förenklar naturligtvis här. Takten i en arbetstidsförkortning kan diskuteras. Allt arbete går inte heller att dela. Vård, omsorg, skola och kultur går egentligen inte att effektivisera; de kräver sitt och kan behöva bli en allt större del av hela arbetsvolymen. Och allt mer av produktivitetsvinsten hamnar idag hos aktieägarna och de högavlönade (som förmodligen gör mer skada per krona med sin konsumtion än lågavlönade).

Kvar står ändå att det är hög tid att välja en ny riktning om inte klimathotet ska bli verklighet. Svenskarna vill också trappa ner. De flesta säger i enkäter att de skulle föredra kortare arbetstid framför högre lön. I hundra år kämpade facket för kortare arbetstid; idag talar alla om hur livspusslet ska gå ihop. Därför är det en gåta att både fack och partier nonchalerar frågan totalt.

Kanske måste vi sedan, en dag när oljan och den billiga importen sinar, åter börja jobba mer. Men det är en annan historia; nu handlar det om att hejda konsumtionsexplosionen. Då ska vi inte försöka "skapa arbete" utan fortsätta att effektivisera där det går, så som alltid skett på nästan alla arbetsplatser. Det är det som skapar framsteget.

Men nästan alla partier spjärnar emot kortare arbetstid för att "rädda välfärden" och menar då välfärdstjänsterna som vård, skola och omsorg. I ett kort perspektiv är det begripligt. Men tillväxt kan aldrig "rädda välfärden" eftersom kostnaderna för dessa tjänster växer i ungefär samma takt.

Med kortare arbetstid stiger kravet på skatteuttag men det går att lösa. Däremot kan vi inte förhandla om naturens villkor. För övrigt är välfärd naturligtvis mycket mer än tillgång till vård, skola och omsorg. Fri tid är också välfärd. Liksom vetskapen att jorden mår bra.

Många känner sig ändå uppbundna i sin vardag. Det har blivit dyrt att bo och att man känner sig tvingad att spara till en ägd bostad. Lågavlönade upplever inte kortare arbetstid som ett löfte om ett mer balanserat liv utan som ett hot mot sin försörjning. Det kräver ingen särskild miljöpolitik men en kraftfull politik för ett rättvisare samhälle med anständiga löner för alla.

Kloka politiker idag bör nog inte lova både guld och gröna skogar. Men kanske mer fri tid och en bra miljö. Det är gott nog.

Christer Sanne,
författare till "Keynes barnbarn"

• Tweet