Journalisten Rikard Warlenius om konflikten i Köpenhamn:

"De rika bär ansvaret i matchen mellan Nord och Syd"

I samtliga viktiga frågor på klimattoppmötet i Köpenhamn finns en djup klyfta mellan de rika länderna och de betydligt fattigare utvecklingsländerna. Och i de flesta fall agerar Sverige och EU samfällt med USA för att försvara de rika ländernas intressen, skriver Rikard Warlenius, författare till boken Vägen till Köpenhamn.

På ena sidan laddar Lag Nord upp. Det har stora resurser, en flott träningsanläggning och en lång tradition av att vinna. På andra sidan står Lag Syd. Det saknar Nords materiella resurser men de är många, har reglerna på sin sida och en självuppoffrande spelstil.
Köpenhamn den 7 december 2009. Matchen kan börja.

I alla viktiga frågor på klimattoppmötet i Köpenhamn finns en djup klyfta mellan vad å ena sidan de utvecklade, industrialiserade, rika länderna i Nord tycker och å andra sidan de betydligt fattigare utvecklingsländerna i Syd. Och i de flesta fall agerar Sverige och EU samfällt med USA för att försvara de rika ländernas intressen.

I FN:s klimatkonvention från 1992, som alltjämt är det ramverk inom vilket klimatförhandlingarna sker, står att världens länder åtar sig att skydda klimatsystemet "på grundval av rättvisa och i överensstämmelse med sitt gemensamma, men olikartade ansvar och respektive förmåga".

Så hur står det till med ansvaret och förmågan?

I de industrialiserade länderna i Nord bor bara en femtedel av världens befolkning, ändå har vi historiskt sett släppt ut 77 procent av de växthusgaser som nu orsakar en klimatkatastrof.
Kina och Indien, som ofta utmålas som klimathot, har dubbelt så stor befolkning men har bara orsakat omkring 10 procent av växthusgasutsläppen.

Snedfördelningen mellan Lag Nord och Lag Syd är ungefär lika stor vad gäller förmågan att bidra till en hållbar omställning. Medan de flesta industrialiserade länders BNP per capita ligger över 30 000 dollar per år, har många afrikanska länder under 1000 dollar. Trots stark tillväxt i Kina och Indien är BNP per capita där inte högre än 6 000 respektive 2900 dollar.

Enligt regelboken är det alltså tveklöst så att Lag Nord har störst ansvar och störst förmåga.

Därmed ska det minska utsläppen mest och först och även betala för de åtgärder i Syd som är nödvändiga för att förhindra farlig klimatförändring. Men så ser inte matchbilden ut.

Vad gäller utsläppsminskningar har Nord hittills lovat alldeles för lite. Medan FN:s klimatpanel anser att industriländerna måste minska utsläppen med 25-40 procent till 2020 (jämfört med 1990), och andra forskare snarare menar att 40-50 procent är nödvändigt, har länderna hittills lyckats skrapa ihop ett bud på futtiga 11-18 procent.

Blir det inte mer än så fortsätter vi med stora kliv på vägen mot katastrofal klimatförändring. Att Lag Syd i det läget inte vill ta på sig några bindande målsättningar är faktiskt begripligt. Varför skulle de frivilligt sätta en spelare på bänken när det andra laget inte ens följer domarens anvisningar?

På liknande sätt ser det ut i förhandlingarnas andra stora knäckfråga, som rör klimatfinansieringen. Medan Lag Syd, med stöd av såväl Världsbanken som FN-organet Development Policy and Analysis Division, anser att det behövs överföringar från Nord till Syd i storleksordningen 500-600 miljarder dollar per år för att både klara klimatet och fortsatt (men hållbar) utveckling, har Nord bara åtagit sig att stå för en bråkdel av det beloppet.

Dessutom försöker sig Lag Nords assisterande lagledare på en drastisk nytolkning av reglerna. Medan Klimatkonventionen slår fast att industriländerna ska betala för nödvändiga utsläppsminskningar i utvecklingsländer, säger miljöminister Andreas Carlgren:

"Får vi inte tillräckliga utsläppsminskningar lagda på bordet, inte minst från de snabbt växande u-landsekonomierna, då blir det inte heller pengar".

Uppochnedvända världen, alltså.

Så vem vinner matchen? Oddset för att Lag Syd ska vinna matchen är skyhögt, trots att det har minst 80 procent av publiken på sin sida. Frågan är dock om det kan bjuda så mycket motstånd att Lag Nord begär omspel eller...

Nja, liknelsen mellan klimattoppmötet och en match mellan Lag Nord och Lag Syd har en klar begränsning, och det är att i verkligheten kan inget lag kan besegra det andra. Vi kan fortsätta slåss för våra egna intressen och fortsätta bekämpa andras, men det kommer bara leda till att alla förlorar.

För vad vi spelar om är vår gemensamma planet, och den bryr sig inte om matchresultatet.

Än finns en liten förhoppning om att världens ledare redan i Köpenhamn ska börja kämpa tillsammans för det allmännas bästa i stället för det egna landets.

Men om det inte lyckas där måste vi, världens medborgare och folkrörelser, göra en sak fullkomligt klart för våra politiker: Världen behöver en rättvis klimatomställning, och priset för en sådan kan omöjligtvis bli högre än priset för fortsatt global uppvärmning.

Rikard Warlenius, journalist, styrelsemedlem i Klimataktion, författare till boken Vägen till Köpenhamn (Cogito 2009)

• Tweet