Nima Sanandaji och Fredrik Segerfeldt om FN och världshungern:

"Fattiga behöver demokrati - inte Sean Penns välvilja"

FN:s matprogram slår fel. Vad fattiga länder behöver snarare än bistånd är bättre samhällsstyrning. Forskare som nobelpristagaren Amartya Sen har visat att hungerkatastrofer mycket sällan äger rum i demokratier, skriver Nima Sanandaji och Fredrik Segerfeldt.

Sedan början av året har svenska tv-tittare kunnat se en reklamfilm där skådisen Sean Penn vädjar om större globalt ansvarstagande, genom att rulla ut dollarbuntar på ett golv. Vi får lära oss att politikerna spenderar tusentals miljarder kronor för att stimulera återhämtningen i USA och Europa.

Men samtidigt skulle 20 miljarder kronor räcka för att föda alla världens hungriga skolbarn. Är det inte dags för en "mänsklig räddningsplan"? Det är också frågor som diskuterades nyligen på FN-toppmötet om världshungern.

FN-reklamen talar till våra allra mest grundläggande känslor. Giriga Wall Street-direktörer ställs mot afrikanska barn med uppsvullna magar. Varför inte lägga en liten del av de massiva miljarder som politikerna spenderar på att föda de fattiga?

Tyvärr är det inte så enkelt. År 2008 var det samlade globala biståndet nästan 120 miljarder dollar. Vi hade alltså enligt FN:s egna uppskattningar kunnat ge mat till alla hungriga barn - sex gånger om. Och ändå svälter de. Det är inte mängden pengar som är problemet.

I stället är det bättre samhällsstyrning i fattiga länder som behövs. Forskare som nobelpristagaren Amartya Sen har visat att hungerkatastrofer mycket sällan äger rum i demokratier. Andra har pekat på hur stopp för risexporten i Asien och övergången till biobränsle bidragit till den nuvarande situationen. Och åtskilliga rapporter har illustrerat hur krigsherrar, banditer och despoter använder kontrollen av matdistributionen som ett verktyg för förtryck.

Det vill FN inte höra talas om. Enklare då som organisationens särskilde rapportör i matfrågor, Olivier de Schutter, att säga att det handlar om "social orättvisa". Eller som Sean Penn, att rulla pengar i TV.

Den som tittar på exempelvis Comedy Channel kan ha märkt att reklamen återkommer dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Det kostar hundratusentals kronor att visa en reklamfilm bara en eller några gånger. Hur hög är inte kostnaden för att visa samma reklamfilm i en mängd olika kanaler om och om igen? Hur många miljoner, rentav miljarder, kostar det inte att visa samma reklamfilm i svenska, italienska, franska, norska, spanska och danska tv-kanaler? Pengarna rullar både här och där.

FN:s matprogram redovisar inte hur hög kostnaden är för dess globala tv-kampanj, men med tanke på att den har sänts intensivt i en mängd olika länder under större delen av 2009 är det sannolikt en av världens dyraste reklaminsatser.

FN borde inte lägga sin budget på att övertyga oss om att öka FN:s budget. För målsättningen är väl knappas en "räddningsplan för byråkrater"? Och vi borde fråga oss varför en organisation som årligen spenderar 190 miljarder dollar inte redan har avskaffat världshungern, om det nu är så lätt. Sådant hinner nog inte Sean Penn fundera över. För han är redan på väg till nästa ogenomtänkta världsförbättrarprojekt.

Nima Sanandaji, vd tankesmedjan Captus
Fredrik Segerfeldt, liberal skribent, författare till boken "Gör ingen skada - Biståndets hippokratiska ed".

• Tweet