Johan Westerholm, (s)-bloggare, om de nya reglerna för sjukskrivna:

"Utförsäkringarna kommer sända en chockvåg genom Sverige"

För att få perspektiv på den kommande utförsäkringen av 54 000 svenskar tvingas jag blicka mot en hemsk olycka med dödlig utgång, som inte vid en första betraktelse borde kunna vara relevant: tsunamin. Jämförelsen är relevant när det gäller den chock som i efterhand drabbade synen på staten, skriver (s)-bloggaren Johan Westerholm.

Debaclet kring regeringens nu antagna lag och vidhängande regelverk för hur sjukskrivna skall hanteras har sannolikt inte gått många förbi. Jag är personligen kritisk mot hela synsättet som präglar lagrummet, men kanske mest allvarligt är regeringens och riksdagsmajoritetens hantering ur ett vidare perspektiv. Jag väljer att hänga upp en del av mitt resonemang kring vad Sveriges Kommuner och Landsting säger i sitt remissvar:

"Det föreliggande förslaget är (mot denna bakgrund) inte tillräckligt genomarbetat. Det är även SKL:s uppfattning att remisstiden (tre veckor) är oacceptabelt kort och att den pågående trenden mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser - inklusive korta remisstider - är mycket olycklig. Detta riskerar att leda till brister såväl beträffande beslutens kvalité som deras demokratiska förankring."

Samma instans bedömer att i ett inledande skede kommer mellan 15 000 och 17 000 att "omförsäkras", en omförsäkring som för många kommer att innebära att hel- och deltidstjänster sägs upp, att inkomster radikalt förändras, att närvaroplikt föreligger på Arbetsförmedling i program som ingen eller få kan beskriva innehållet i.

Och, framför allt, dessa kanske 15 000 personer är bara början. Under 2010 beräknas totalt 54 000 att "omförsäkras" för att gå in i ett program som aldrig prövats i praktiken. Dessutom ställs de som idag har svårast att klara ett heltidsarbete sist i kön, till råga på allt i den djupaste lågkonjunktur vi sett i modern tid.

För att få lite perspektiv på hur det kan slå mot stämningen i samhället tvingas jag blicka mot en hemsk olycka med dödlig utgång, som inte vid en första betraktelse borde kunna vara relevant. Tsunamin. Men jämförelsen är relevant ur perspektivet med vilken chock som i efterhand drabbade synen på staten och därmed samhällsklimatet den 26 december 2004.

Med 543 dödsoffer och cirka 1 500 skadade från hela Sverige var det inte utan att varje samhälle drabbades på något sätt. Anhöriga, vänner, arbetskamrater och även ytliga bekanta kände av såväl sorg som frustration över statens oförmåga att skydda och tillvarata offrens intressen.

Allt kortare remisstider och en oförmåga till framförhållning blir allt vanligare. I det specifika fallet har regering och riksdagsmajoritet känt till effekterna sedan januari men inte kommunicerat, än mindre debatterat dessa. Konsekvensen blir att lagförslagen brister i förankring, genomlysning och förberedelse av de myndigheter som skall effektuera besluten. Det är inte utan att en känsla av vanmakt sprider sig, en känsla som i en del fall kan utvecklas till en tro att godtycke styr landet.

Lägg därtill en retorik som i mångt och mycket bygger på att skjuta över ansvar på nästa instans, en ovilja till debatter och en oförmåga att begripligt och vardagligt beskriva världen som den är. Att inte nämna riskerna leder till negativa konsekvenser. Inte idag, men inom en överskådlig tid kommer vi få uppleva en chockvåg av oro rulla in över landet.

Med det stora antal som kommer komma i fråga, under nästa år 54 000 personer, är det naivt att tro att dessa skulle kunna passera obemärkt. Alla kommer kanske inte fara illa men sannolikheten är att ett tillräckligt stort antal får en så pass hårdhänt behandling att de negativa erfarenheterna av såväl lagen som sådan som hanteringen av beredningen kommer delas av många fler. Många fler än de som blev offer för naturkatastrofen annandag jul 2004.

Lagar är inte och leka med. Människors förmåga, förtroende, delaktighet och tro på framtiden är inte heller givet riksdag och regering att leka med. Konsekvenserna av det som vi ser växa fram: att inte belysa, att inte debattera eller få väljarna delaktiga, är värre än vi anar.

Oro och minskat förtroende för ett politiskt ledarskap leder till rädsla eller ilska. De två sistnämnda är två mycket farliga krafter i vilket samhälle som helst vilket historien borde ha lärt oss.

Att ringakta opinionen, att inte ta debatten och mana till tystnad är en farlig väg, den riskerar tvärtom att få vågen att växa när verkligheten hinner ikapp.

Johan Westerholm (s)

• Tweet