Journalisten och författaren Charlotta von Zweigbergk om att trassla bort sig i jämställdhetssträvan:

"Vi måste våga bejaka varandras olikheter"

När jag diskuterade en intervju jag gjort med coachen Satori Mateu med tidningsredaktioner var intresset mer än svalt. De ville eller tordes inte ta in hans åsikter och jag finner det märkligt. De angav skäl som att det är gammeltjafs att kvinnor är si och män är så - men jag önskar att vi kunde höja oss över det en sekund, skriver Charlotta von Zweigbergk.

Lek fram spelet mellan kvinna och man om du vill ha ett bra förhållande. Flörta, ge och strunta i rättvisetankar. Satsa i stället på att ha roligt och på att ha sex.

Det var ungefär det budskapet jag hörde när coachen Satori Mateu talade på en relationsmässa. Han pratade om hur han tyckte att vi trasslat bort oss i vår strävan efter jämställdhet. Ämnet kändes märkligt nog helt nytt.

Satori pratade om det vi grubblar över i bland, varför lämnar många män sina trevliga fruar för någon mycket ung bimbo? Varför lämnar kvinnor sina hyggliga män för en egotrippad macho? Varför strävar vi efter ett sorts liv, för att sedan göra en kovändning och vända ryggen åt de ideal vi tidigare byggt upp?

Vår svenska jämställdhetsmodell orsakar skilsmässor och gör oss till zombies utan livsglädje tyckte Satori som bott många år i USA. Han förde fram orädda åsikter om att vi har drabbats av ett manssyndrom i Sverige. Han fortsatte:

- Många par lever bara som vänner. De delar allt så lika det går och ibland gnider de könen mot varandra. Kvinnan tycker att han är tråkig. Mannen tycker att hon tjatar och gnäller. Var finns kärleken och passionen?

Visst känner vi igen en del av hans beskrivning? Jag gjorde det, föredraget väckte tankar. De uttalanden Satori gjorde var så politiskt inkorrekta de kan bli! Tankebanorna var tydliga, passion handlar om att bejaka olikheter. För att få dynamik krävs motpoler, men i vår jämställdhetsiver försöker vi göra oss så lika som möjligt.

- Kvinnor försöker vara manliga, för vårt samhälle premierar det, säger Satori. Män vågar inte bete sig som män - se hur många män rör sig, se hur de håller händerna! De är socialt programmerade att maskulint är något negativt. Mannen är så rädd att ses som en mansgris att han blir en fjant. Kvinnan vill ha den maskulina energin, hon står inte ut med att han är så mesig och tråkig - hon vill ha en karl!

För en frilansjournalist är detta mums och jag bad om en intervju. Satori ville direkt betona alldeles att ingen kvinna vill ha en våldsam, dominant eller egoistisk man. En machoman riskerar att bli lämnad, precis som den mesiga. Enligt Satori har en karlakarl ett omtänksamt guldhjärta och fokuserar helt på att hans kvinna ska ha det bra. I en lycklig parrelation ska båda vara uppmärksamma på att ge den andra allt, att alltid försöka uppfylla den andres önskan utan att den ens uttalats. Men vi kanske gör det på olika sätt.

- Den manliga energin är mer fokuserad, säger Satori. Den är mer inställd på att fatta beslut och leda. En man som feminiseras tappar riktning och blir obalanserad. En kvinna som maskuliniseras tappar livsglädje och energi. Båda behöver varandra och har självklart samma värde.

Som journalist visste jag att vi var inne på minerat område. Att prata om manligt och kvinnligt är oerhört känsligt, även om man bara gör det utifrån vår kulturella inlärning. Vi har lärt oss vad som hör till det ena eller andra könet - sedan må det vara rätt eller fel, men vi har en sorts kollektiv uppfattning om det. Det konstiga är att man bara behöver andas om det för att någon ska tro att man är emot jämställdhet. Kan vi vara helt jämställda men ändå bejaka det lustfyllda spelet mellan man och kvinna? Det där som gör oss glada och tindrande, det som får oss att tända? Satori berättar att han kan må direkt dåligt av att se jämställdhetsivrande feminister på tv.

- De talar som om de var helt betydelselösa, de ser inte vilken kraft och vilket värde de har i sin kvinnlighet. De pratar bara om rättvisa, men strunta i den! Kärlek är ingen byteshandel som många verkar tro. "Om du gör det, gör jag det ?", det låter mer som någon sorts affärsuppgörelse!

Allt tjafs om rättvisa i ett parförhållande är förskräckliga tycker Satori. I längden förstör det all attraktion och leder till otrohet.

- Hur glad blir du av diskussioner om vem som ska diska nästa gång? Det blir ett tråkigt liv, ett zombieliv. Du kommer att drömma om att något ska hända, att du ska träffa någon som ger ditt liv mening. Varför inte tänka tvärtom - tänk att du ska ge den du älskar allt!! Vad kan du göra för att tända ljuset i din älskades ögon? Vi har en idé om att vi ska ge 50 procent var i ett förhållande, men det är fel. Var och en ska ge 100 procent.

Jag kan inte säga att jag delar allt Satori säger, men jag lyssnar med stort intresse. Vi talar sällan om de här ämnena. Det är cementerat hur det ska vara och hur vi ska tycka. Allt ska vara lika i ett förhållande, och att prata om att ge någon allt anses fel. Akta dig för att behöva din partner, ge bara vad du tror att du får tillbaka, ha fritt framför nödutgångarna och behåll något ess i ärmen. Men är det verkligen millimeterrättvisa som är det viktiga i ett förhållande? Vad händer med generositeten, med glädjen? Hur ska vi behålla förälskelsens kraft som gör att alla sysslor flyter lekande lätt?

Nej, jag är ingen bakåtsträvare. Jag menar inte en sekund att kvinnor plötsligt ska sköta allt hemma medan männen sköter lönearbetet. Det kan lika gärna vara tvärtom, eller någon helt annan uppdelning, men varför pratar vi som om förhandling är den enda rätta vägen för att få äktenskaplig lycka? Varför blir så många så arga?

Varför försöker vi hålla oss på nivån "älska lagom"? Så fort vi pratar om att ge allt är det som att det per automatik skulle betyda att vi förlorar allt, men om båda ger allt blir det väl dubbelvinst? Vi är rädda för att inte få tillbaka eller att vi ska bli utnyttjade, så rädda att vi tjyvhåller på kärlek. Självklart gör man väl slut om det visar sig att ens partner inte vill satsa - och är det då inte en lättnad att man själv åtminstone försökt helhjärtat?

Undersökningar som Satori säger sig tagit del av, visar att de par som ställer högst krav på sina relationer också är lyckligast. Men många ställer låga krav för att inte bli besvikna och han tycker att det är obegripligt att vi inte sätter ribban högre för vårt livs viktigaste förhållande.

Vem vill ha ett kärleksliv helt utan hjärtklappning och gnistor? Varför ska vi avsäga oss skratt och åtrå?

I sitt arbete pratar Satori om tre olika nivåer av kärlek. Den första nivån är den egoistiska kärleken, då utgår allt från vad du själv vill ha och du använder den andra för att få det du önskar. Den andra nivån är byteshandeln, det vill säga att varje gång du ger förväntar du dig att få tillbaka. Av någon anledning är det den kärleksformen som anammas i Sverige i dag. Den tredje kärleksnivån är den vuxna, äkta kärleken. Då ger du utan att fundera över vad du kan tänkas få. I tredje fasen försöker du tänka ut vad den andra vill ha och mår bra av, och du blir glad av att ge det. Men om den som är i fas tre träffar någon i fas ett eller två kommer han/hon att ge upp.

- I fas två försöker man bli två likadana, säger Satori. Men då kan man ju bo med vilken kompis som helst?! Det är en poäng med manligt och kvinnligt, även bland homosexuella är det en som har mer kvinnlig energi och den andra mer manlig, annars uppstår ingen spänning. Det finns också par där han står för det kvinnliga och hon det manliga, det fungerar också. Och vi har alla båda sidorna i oss, men en sida är starkare.

Man tänder på, och man respekterar det man saknar och behöver. Många par har i sin strävan efter likhet tappat attraktion.

Vissa sysslor är mer feminina och andra mer maskulina, tycker Satori. Exakt hur det känns får varje par prata om, kanske är han mest intresserad av det som traditionellt anses kvinnligt, och hon av det som anses manligt, men poängen kvarstår - det är olikheterna som gör skillnaden mellan attraktion och vänskap.

Oavsett om vi nu har biologiska skillnader eller om de är inlärda finns det könsrollspel vi tycker om att spela. Satori pratar om att många kvinnor blir attraherade av att mannen leder henne. Hans egen fru njuter, precis som många kvinnor, av att han kör bilen. Men då det är hans uppgift att vara uppmärksam på vart hon vill att de ska åka. Återigen handlar det om att få den andra att må gott och att hänge sig åt rollerna i stället för att motverka dem.

- Man kan låtsas och man kan leka för att hålla det här spelet i gång, säger Satori. Om det är kvinnan som har hand om all ekonomi kan hon lägga pengar i hans plånbok till notan när de äter ute. Om han lagar bättre mat kan hon få lägga sista handen vid dukningen eller servering. Bejaka era köns olikheter!

Jag skrev en debattartikel om Satoris åsikter eftersom jag tycker att de är väl värda en diskussion. Om inte annat för att vi sälla pratar ohämmat om det här frågorna, dessutom har jag inte hört någon föra fram roligare tips om hur man behåller glädje och passion hela livet - något som Satori är övertygad om är möjligt!

När jag diskuterade intervjun med tidningsredaktioner var intresset mer än svalt, de ville eller tordes inte ta in de här åsikterna och jag finner det märkligt. De angav skäl som att det är gammeltjafs att kvinnor är si och män är så - men jag önskar att vi kunde höja oss över det en sekund. Att vi alla vill ha ett jämställt samhälle vad gäller lika värde och lika förutsättningar är väl själklart. Att vi får välja fritt om vi vill bejaka vår kvinnliga eller vår manliga står oss också fritt . Men varför ska vi låtsas att vi inte blir lite förtjusta över att spela ett erotiskt skådespel för två?

För mig är Satoris åsikter väl värda att begrunda, jag blir glad av att han kombinerar jämlikhet och kärlek. Jag blir intresserad när han pratar om hur vi behåller glädjen i samlivet, något som vi sällan verkar fråga oss. Hur ofta grubblar jag över hur ska jag göra min partner glad idag? Hur ska min älskade få glittriga ögon, kan jag åstadkomma det just nu?

För mig känns Satoris råd uppfriskande.

Satoris råd till män som klagar på sina tjatande och gnälliga kvinnor:
- Kyss henne! Kyss henne ordentligt och viska vad du ska göra med henne när barnen somnat. Ta henne djuriskt, nästan bit henne i nacken! Låt henne känna att du har koll! Ge henne din närvaro!

Råd till kvinnor som klagar över sina trista män som antingen sitter framför tv:n eller datorn:
- Släng något ofarligt i huvudet på honom så att han reagerar! Kittla honom, smek honom, ta ur honom ur bubblan! Ta fram din lekfullhet och din förföriska sida. Om du inte får ut honom ur bubblan kommer du att börja förakta honom. Det kommer han att känna och sluta sig ännu mer framför skärmen...

Råd till alla par som bara har tråkigt:
- Bejaka olikheterna! Se varandras ansträngningar! Tänk att din partner ska få allt ingen annan får. Kyss varandra ofta, hoppa över alla svala pussar. Kramas med hela kroppen och inte så där kyligt lite från sidan. Ha sex ofta! Lek och skoja! Satsa på att ni ska ha det bättre än alla andra.

Charlotta von Zweigbergk, frilansjournalist och författare

• Tweet