Ali Esbati, ekonom och frilansskribent, bosatt i Oslo:

"00-talet var en tid av islamofobi, tortyr och högerpopulism"

Det började med ett terrorangrepp i New York. Och det klingade ut med en hetsomgärdad folkomröstning i Schweiz, med udden riktad mot en utsatt minoritet. En gäll signal om genombrott för chauvinistiskt och rasistiskt motiverad särlagstiftning.

Under tiden växte de ekonomiska klyftorna i Västvärlden. Välfärdssystem monterades ned av regeringar i regnbågens alla färger. De rika och mäktiga kapade åt sig mer pengar och makt. De fortsatte därmed att undergräva förutsättningarna för modern produktion och allmän välfärd. Och så körde de det globala finansiella systemet i väggen. Och använde vanligt folk som krockkudde.

De där två trådarna är sammantvinnade genom 00-talet. Intimt och olycksbådande. Det utgör delar av en och samma utvecklingstendens.

För att förstå den finanskris som slog ut i blom i slutet av 00-talet måste vi backa bandet och kika in i det ekonomiska systemets hjärta. En bild över utvecklingen av produktivitet och löner i USA ställer krisens orsaker i blixtbelysning. Från slutet av andra världskriget fram mot slutet av 70-talet höll produktivitetsutvecklingen och reallönerna ungefär jämna steg. Situationen därefter ser dramatiskt annorlunda ut. Produktivitetsutvecklingen fortsätter ? reallönerna planar ut. Arbetskraften har alltså mjölkats hårdare, utan motsvarande lönekompensation.

För sextio procent av befolkningen i USA stod lönerna stilla eller sjönk mellan 1979 och 1995. Medianinkomsten för amerikanska hushåll var lägre 2008 än 1998. Å andra sidan: I slutet av 70-talet tjänade en amerikansk VD i snitt runt 40 arbetarlönen. När vi gick in i 00-talet var det 300 gånger. Ett års VD:ande mot 5-10 arbetande liv på fabrik.

Visst är USA extremt. Men samma utvecklingstendens har gällt i hela Västvärlden. I EU15-länderna sjönk till exempel lönerna från motsvarande 76 procent av BNP 1975 till 67 procent 2005. I de svenska riskkapitalbolagen - vars finansakrobatik bidrog till att göra slutet av 00-talet så spännande - tjänade ledarna i snitt 95 arbetarlöner.

Det här är inte bara siffror över hårresande orättvisor. Det är fläckarna på skalet, som vittnar om en förmultningsprocess närmare kärnan.

De pengar som samlats i ett fåtal fickor i toppen på pyramiden har sökt avkastningsobjekt. Och de har haft det svårt att finna det i de västerländska realekonomierna. För i motsats till evangeliet om att privatiseringar och utförsäljningar skulle boosta tillväxt och välfärd, har nyliberalismens politiska triumf på 80-talet snarare haft motsatt effekt. BNP-tillväxten har varit lägre än i decennierna efter andra världskriget ? som präglades av utbyggda välfärdsordningar och statlig stabiliseringspolitik. Behovet av att "göra pengar av pengar" har vuxit. Och de som har suttit vid spakarna på bubbelblåsarmaskinen har levt gott på börspoker med vanligt folks pensionspengar, en hysteriskt uppskruvad fastighetsmarknad och "finansiella innovationer" på syra.

När vi lämnar 00-talet har de sista resterna av marknadsfundamentalismens ideologiska dragningskraft försvunnit. Men i de styrande institutionerna är marknadsfundamentalismen fortfarande operativsystem. Och de får mycket att göra.

00-talet blev decenniet då stater skyndade sig att garantera kapitalets position, genom att inteckna folkens framtida välfärd. Pensioner stramas åt, socialförsäkringar urholkas, arbetsmarknaden avmoderniseras och brutaliseras genom osäkra anställningar och ökad detaljstyrning. Och inte minst: efter krisen har kapitalets behov av att få äta sig in i de stora värden som genom årtionden ackumulerats i välfärdssektorn vuxit ytterligare. Privata vinster som garanteras av skattepengar är sköna grejer för kapitalägarna.

Men är det den här dragkampen som har präglat detta årtiondes politiska landskap? I alltför liten grad.

I Europa slog socialdemokratin i mitten av 90-talet in på en "tredje väg", inspirerad av Tony Blairs New Labour. Stora delar av högerns ekonomiska politik gjordes till egna ståndpunkter. Jakten på väljare förlades till ett mytiskt "mitten", där kampen om makten över ekonomi och arbete avblåsts till förmån för debatt om "värden" samt läggande av livspussel. På 00-talet blev det uppenbart vart den vägen förde arbetarrörelsens partier: ned i diket. Valförluster, medlemsflykt, en relation med breda skikt av den arbetande befolkningen som bäst karaktäriseras som växande ömsesidigt förakt.

På högerkanten var det däremot en era av politiska innovationer och upptäcktsfärder. 00-talet var decenniet då efterkrigstiden tog slut och högerpopulismen fick sitt breda genombrott i västerländsk politik - med hets mot muslimer som ett viktigt sammanbindande kitt. Det är inte bara det att man folkomröstar om att beröva muslimers rättigheter i Schweiz. Det är Vlaams Belang i Belgien, Lega Nord i Italien, den nu avlidne Jörg Haiders gamla och nya parti FPÖ och BZÖ i Österrike. Bara för att nämna några. Högerpopulistiska och nyfascistiska partier har rört sig uppåt och inåt från de parlamentariska marginalerna.

Men högerpopulismen kan inte sammanfattas med dessa partiers framgångar. Till samma utveckling hör den traditionella borgerligheten trippande steg från blått till brunt. Regeringspartiet Venstre i Danmark driver igen sin ekonomiska nedskärningspolitik medan den ägnar sig åt "hårdare tag" mot flyktingar och nyinflyttade. I Frankrike plockar Sarkozy med jämna mellanrum fram angrepp mot burkor och bombastiskt prat om "franska värden". I Italien har mediemogulen Berlusconi gjort rasistiska utspel och selektiv repression till viktiga delar av regeringspolitiken.

Och i Sverige? Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 90-talet har vi inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti i Riksdagen. Också det svenska politiska landskapet i övrigt har länge klarat sig relativt väl från förbruningstendenser. Mot slutet av 00-talet såg vi dock de politiska gravitationskrafterna börja rycka tag i svensk borgerlighet, i takt med att resultatet av dess ekonomiska politik har gått från uselt till katastrofalt.

Moderaterna har gjort återkommande insinuanta utspel om vikten att ställa upp bakom diffusa "svenska värderingar". Folkpartiet har önskat göra lärare och elever till uppgiftslämnare åt Säpo och drivit "integrationspolitik" runt spekulationer om "radikalisering" i Rosengård. Partiet gav för övrigt 2005 sitt "demokratipris" till Ayaan Hirsi Ali, som specialiserat sig på hets mot muslimer, och som nu hyllar det antiliberala minaretbeslutet i Schweiz. Riksdagsledamöter från Centerpartiet har nyligen profilerat sig på förslag om att reglera vissa muslimska kvinnors klädsel på allmän plats i lag.

Och kristdemokraterna har plockat upp andra delar av det högerpopulistiska framgångsreceptet: att gira undan från ekonomisk-politisk debatt genom att iscensätta sig som kulturellt antietablissemang. Partiledaren Göran Hägglund har gått till angrepp mot det som tydligen förpestar vardagen för breda folklager, nämligen "svårartade performance-vrål".

Det är förstås inte troligt att Hägglund själv ska lyckas bli en framgångsrik högerpopulistisk ledarfigur som Danmarks Pia Kjærsgaard, eller norska Fremskrittspartiets Siv Jensen, som nyligen var på charmoffensiv i Sverige och hyllades som en nordisk Thatcher av bloggare och skribenter vilka envisas med att kalla sig liberaler. Men hans instinkter, skärpta av pressen ner mot fyraprocentsspärren, säger mycket om vartåt man ska blicka om man vill se borgerlighetens vandringsbana när 00-talet går mot sitt slut.

Denna nya höger har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Den svarar förvisso mot grundläggande behov hos kapitalet. Men den hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns misslyckanden. Där skillnaderna mellan de politiska blocken suddas ut i viktiga frågor, och arbetarrörelsens partier slutar mobilisera kring klassfrågor, kan högerpopulismen samla folk längs andra konfliktlinjer.

00-talet blev islamofobins, tortyrens och högerpopulismens årtionde. Men när vi lämnar vi det, har marknadsfundamentalismen gjort bankrutt, i USA har gänget som hejade på Bush och Cheney gått på en nit och den globala maktbalansen är delvis ändrad. Ljust är inte läget. Men världen skriker efter förändring. Det är möjligt att vi i framtiden kommer att se 00-talet som en utdragen uppmarsch mot en mycket mörk era av övervakning, översitteri och övergrepp. Men det är också möjligt att 10-talet blir ett årtionde då alternativen började spira ur den jord som nyliberalismen bränt.

Ali Esbati
Ekonom och frilansskribent, bosatt i Oslo

• Tweet