Jag älskar internet. Jag älskar transparens. Jag hör till dem som tjatar och predikar om internets storhet och om sociala medier. Jag uppmanar alla jag möter att skaffa och engagera sig i Facebook, inte minst politiker som jag tror skulle ha stor nytta av att kommunicera med väljare på nätet. Ibland upplever jag att jag viftar bort andras ifrågasättanden kanske lite väl lättvindigt, att jag inte riktigt vill erkänna baksidorna. Och jag tror att det beror på att jag tror de flesta om gott. Att jag utgår ifrån att de flesta är ganska smarta och kan skilja på äpplen och päron.
När Reinfeldts pappaledige pressekreterare Edvard Unsgaard i helgen berömde städfirman och den ryska städerskan som städade bort bajs i hans trapp blev jag överbevisad. Folk skiljer inte på äpplen och päron, och framför allt tolkar vi andras skrivna ord genom våra egna värderingar och erfarenheter, och så var drevet igång. Utan att fördjupa mig i debatten kring Unsgaards Facebookstatus som redan dissekerats förmodligen mer än någon annan i Sverige tänker jag ändå försöka förklara varför jag ändå fortfarande tror på nätet, och på transparens, även om det stundvis går överstyr.
På nätet är det många som har svårt att skilja på vad som är privat och offentligt. Och inte bara det - gränserna mellan privat och offentligt flyter ihop. Det är inte ett tillfälligt problem, utan en utveckling vi kommer att se mer av. Offentliga personer kommer i högre grad att tvingas stå till svars för privata handlingar och uttalanden. Privatlivet är inte lika skyddat när vem som helst kan leka paparazzi. När de gäller makthavare och politiker är detta något bra, det är demokratiskt och jag älskar att medborgarjournalistiken omöjliggör kohandel och korruption som om än i väldigt liten skala tidigare skyddat många klavertramp från att komma ut i offentligheten.
Däremot kan det vara läge för enskilda att fundera över sitt Facebookanvändande. Är man politiker och vän med journalister får man kanske räkna med att det man skriver i sin Facebookstatus sipprar ut till allmänheten. Men också journalister bör anamma någon form av hederskodex vad gäller Facebook. Att bli godkänd som vän av någon på Facebook är ett förtroende, särskilt om personen har en sida som är dold för ickevänner. Är det då okej att sprida information från en dold Facebooksida? Mitt svar på den frågan är nej. En persons privata Facebook sida är just privat. Mina vänner måste kunna lita på mig och berätta saker för mig även om vännen råkar vara politiker och jag råkar vara journalist. Det gäller både på krogen och på Facebook.
Har man däremot som Gudrun Schyman en sida som är öppen och tackar ja till alla vänförfrågningar, även då de kommer från helt okända personer, då bör man också vakta sin tunga, vilket Schyman är expert på. Samtidigt som hon lyckas ha ett väldigt personligt tilltal, som skapar respekt också hos hennes meningsmotståndare. Hon väjer inte undan, hon deltar i samtalet och visar sig mänsklig på ett sätt som ökar toleransen för hennes eventuella klavertramp.
Men ? och det här är viktigt ? som politiker bör man i alla lägen kunna stå för det man säger och gör. Väljarna har rätt att få reda på vilka värderingar man innerst inne har, om man som socialdemokrat anlitar svart städhjälp eller om man egentligen är för dödsstraff och uppmanar till mord på pedofiler. Så det allra bästa rådet när det gäller Facebook, vare sig man är offentlig eller privat, är att stå för det man säger, och leva som man lär. Gör man det klarar man även missförstånd och stormar i vattenglas. För några garantier för att människor kommer att respektera gränserna för privatlivet kommer vi aldrig att få.
Sofia Mirjamsdotter Journalist som skriver om mötet mellan gamla och nya medier på samesamebutdifferent.se
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
