Det politiska samtalet har börjat att flytta in i sociala nätverken - men om ingen tar ansvar för att respektera och vårda den spirande demokratin på nätet så kommer den att tystna. Medan de politiska partierna anställer en kader sociala mediekonsulter vässar också medierna sina kunskaper i att hitta nyheter bland statusuppdateringar och twitterpostningar. Det är en ny verklighet som möter oss och den kräver nya förhållningssätt.
De flesta politiker har länge pratat om Obama och sociala medier, man har lusläst alla analyser på längden och på tvären för att hitta det digitala gyllene snittet som kan vinna ett val. Samtidigt har sociala medier bland traditionella mediehus blivit en verklighet och inget som man längre kan negligera.
Bloggar är nu en de facto-standard för tidningar och att ha koll på vad som händer i såväl Facebook och Twitter tillhör mer och mer den dagliga journalistiska gärningen. Sociala medier är helt enkelt en del av den mediala verkligheten - något som alla måste förhålla sig till. Att vara närvarande på ett konverserande och personligt sätt utvecklas snabbt till en hygienfaktor.
Med det följer att sociala medier inte längre bara är en trevlig och privat hangout bland vänner och bekanta utan för många offentliga personer nu också en plats där det man skriver rannsakas och blir nyheter. Edvin Unsgaard fick erfara att en snabb och ogenomtänkt söndagsstatusuppdatering på Facebook har genomslag på ett sätt som för honom nog var lite oväntat men han som presstalesman borde förstått och därmed insett att det skulle bli problem.
Sociala medier kräver därför ett nytt förhållningssätt till hur man kommunicerar: Ett mer personligt, öppet sätt. Det förutsätter i grunden också en vilja till dialog. Det är en helt ny bollplan för såväl politiker, tjänstemän men också journalister.
Precis som med all annan kommunikation kräver det inte bara kunskap och insikt utan också strategier. Den viktigaste strategin är att bestämma hur man ser på sina olika plattformar: Privata eller offentliga. Man måste välja vilka man släpper in på sina plattformar respektive att alltid förstå att det är fler som läser än man tänkt sig. Samtidigt - som i vilket annat samtal om helst ? måste man få möjlighet att rätta till ett misstag - den som läser måste ge öppningar för rättelser.
Problemet med Unsgaards uttalande är att det snabbt drogs in i en traditionell mediesväng där det inte finns någon konversation - alla medier är inte sociala per se. Medierna gör en sanning av något som sagts, oavsett hur den som sagt det sedan förklarar och rättar till. Det hela blir en envägskommunikation. Medierna tar sig tolkningsmakten. Motståndarna slutar att lyssna.
De traditionella medierna har därför ett nytt ansvar: Inte bara att granska och skapa en nyhet utan också förstå sociala medieverkligheten. Förstå att en statusuppdatering inte nödvändigtvis är en programförklaring varje gång. Att vårda synergierna mellan sig själva och de sociala medierna.
För om traditionella medier inte gör det - då tystnar samtalet på nätet. Vi förlorar möjligheterna att få en bild av den mer personliga politikern och varje statusuppdatering blir en välkomponerad skapelse från pr-avdelningen inom partiet. Det vill nog ingen. Allra minst traditionella medier. Som i sin tur förlorar ännu mer trovärdighet hos allmänheten.
Niclas Strandh, Planner och sociala mediestrateg på Strandh.DigitalPR och JMW Kommunikation. Bloggar på digitalpr.se och deepedition.com
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
