För en tid sedan skrev några ledande folkpartister om att Sverige bör arbeta för ett förbättrat svenskt försvar. Sveriges alliansfrihet spelade ut sin roll i och med kalla krigets slut då Sovjetunionen föll isär 1991.
Men Ryssland har under ledning av Vladimir Putin åter stora maktanspråk som visar sig indirekt på åtminstone tre för Sverige viktiga områden: Gasledningen under Östersjön, FRA och syftet med svensk signalspaning i kabelnätet, och urantillförseln.
För det första: Gasledningen under Östersjön ger Ryssland ökade möjligheter att styra över Europa. I Sverige har en stor del av debatten handlat om miljökonsekvenserna. Östersjön är ett unikt innanhav och självklart ska vi värna den biologiska mångfalden.
En genomarbetad östersjö-strategi formulerade nyligen under det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 under ledning av dåvarande EU-minister, nu EU-kommissionär, Cecilia Malmström. Nordstream är ett samägt projekt mellan Nederländerna, Tyskland och Ryssland. Tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder sitter t.o.m. i styrelsen.
Nederländerna är extremt naturgasberoende och kommer att behöva stora mängder gas. Den stora agrariska sektorn i Nederländerna är mycket energikrävande: Växthusen värms nästan uteslutande upp av gas. De inhemska nederländska gasreserverna är inte oändliga. Statligt ägda Gasunie förvaltar gasfälten och trots att man gör nya fyndigheter så tyder beräkningarna på att med dagens mängder så finns det inhemsk gasförsörjning i några decennier till.
Tyskland har geopolitiska motiv bakom besluten att balansera sin relation till Ryssland så även om det tyska naturgasberoendet skulle minska, bl.a. tack vare ersättning av biogas som kan utvinnas genom rötning ur bland annat vanlig hushållskompost. I Sverige rötas biogas i bland annat Borås.
Det är synd att den svenska miljörörelsen som jag delvis själv bekänner mig till bortser från de realpolitiska aspekterna av gasledningen. Det torde vara lättare att få gehör för argument kring naturvärden om man förstår de andra motiven också.
När Ryssland stängde av gastillförseln till Ukraina förra vintern fick det till följd att många länder i Östeuropa drabbade av ett gasunderskott med i vissa fall katastrofala följder. Den ryska gasledningen genom Östersjön ger ytterligare ett utpressningsmedel gentemot Europa, genom svenskt territorialvatten.
För det andra: Jag älskar integritetsrörelsen för att den utgörs av kompetenta, vänliga netizens med ett brinnande intresse för den nya tidens kommunikation. Men, medan vi med gemensamma ansträngningar debatterat FRA-frågan, IPRED 1 & 2, ACTA, Datalagringsdirektivet och Telecom-paketet för att lyfta fram effekterna av dem för enskilda individer så har Ryssland inte varit ett spår i debatten.
För att kunna förstå drivkrafterna bakom FRA så krävs det ett större fokus på Ryssland. I Svenska Dagbladet den 9 juli 2008 bekräftade VD Malin Frenning på TeliaSonera International Carrier att all mail och trafikdata till och från Ryssland då gick över Stockholm. Hur kablarna dragits i praktiken är dock oklart. Det är ostridigt att Sverige är en viktig knutpunkt trots att Telia inte bekräftar exakt hur stor del av rysk kommunikation som går över det svenska nätet.
En annan källa uppger att andelen rysk trafik i det svenska nätet är 80% och att resterande 20% går genom det tyska nätet. Genom FRA-lagen tvingas alla svenska operatörer att samla rysk kommunikation på samverkanspunkterna.
Det finns goda skäl att anta att FRA:s superdator, den åttonde starkaste i världen, har utrustats i huvudsak för att spana just på Ryssland och rysk datatrafik snarare än att övervaka oss vanliga medborgare trots att det är vår personliga integritet som kränks.
Att 9 miljoner svenskars kommunikation övervakas av världens åttonde starkaste superdator är både oproportionerligt och anmärkningsvärt. Ett förtydligande kring hur och av vem FRA:s superdator finansierats är på sin plats.
Och sist: Folkpartiet driver på för en mer ändamålsenlig kärnkraftsanvändning i Sverige, idag finns ingen fullvärdig ersättare till de svenska kärnkraftverken som är så viktiga för bland annat svensk basindustri.
Ryssland och forna sovjetrepubliker har uranbrytning och är redan idag leverantörer till svenska kärnkraftverk. Det finns en demokratisk aspekt av uran som sällan förs upp i debatten: ska vi verkligen utöka vårt energiberoende av Ryssland även med uran?
Bortsett från de miljökonsekvenser som uranbrytning medför så bör samma säkerhetspolitiska aspekter vägas in i den svenska kärnkraftsdebatten som i diskussionerna kring gasledningen och signalspaning i kabel.
Ryssland är inne i en expansionsfas som ska tas på allvar eftersom den medför stora real- och säkerhetspolitiska konsekvenser. Personer från Baltikum och Centraleuropa har i sin nutidshistoria fått uppleva imperiets värsta sidor. Rysslands återhämtning efter kalla krigets slut är en maktfaktor att räkna med.
Det finns all anledning att se över vårt förhållande till Ryssland. Att lägga över ännu mer av vårt energibehov i ryska händer utan en gedigen debatt kring de säkerhetspolitiska aspekterna av Rysslands återhämtning vore oklokt.
Vare sig det rör gasledningen i Östersjön, signalspaning eller kärnkraft så bör både miljö- och integritetsargument vägas mot de säkerhetspolitiska aspekterna. Kanske grundar det för ett svenskt NATO-medlemskap eftersom ett expansivt Ryssland är ett stort hot mot freden i Europa.
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
