Rasmus Fleischer om drogtest och polisövergrepp:

"Lagen öppnar för trakasserier"

Trakasserierna mot Jesper Nilsson i Stockholms tunnelbana visar inte bara på en osund kultur av feghet inom Stockholmspolisen, på en oförmåga att ta något som helst ansvar. Den aktualiserar också behovet av att reformera Sveriges egenartade narkotikalagstiftning, så att den mer liknar lagen i andra länder.

Inte för att civilpolisernas övergrepp skulle ha någonting med knark att göra, utan för att de inte har det. Hot om frihetsberövande för kontroll av människors kroppsvätskor används rutinmässigt som skrämselmetod - den saken framgår av polismännens ironiska tonfall som fångades av Jesper Nilssons mobilkamera.

David Beukelmann, chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel och en gång i tiden ideolog för den hårt kritiserade Rejvkommissionen, jobbar nu hårt för att lägga locket på. Efter att bomben slagit ned på nätet skaldade hans patrull ihop två polisanmälningar mot Jesper Nilsson: En om ofredande, för att han fotograferat polismän i tjänst, och en om grovt förtal, för att han haft mage att uttala sig om polisinsatsen "på sin hemsida och på samtliga stora medier". Det senare tyder på okunskap om Tryckfrihetsförordningen, inte bara hos gatupoliserna utan även hos polismyndighetens jurist Maria Emanuelsson, som uppges vara ansvarig för brottsrubriceringen.

Men även om Beukelmann Boys skulle vara ett sällsynt fall av många rötägg i samma korg - likt 1980-talets ökända Baseball-liga, likt Malmöpoliserna som för ett år sedan ville kastrera "den lille apejäveln" - så räcker det inte med att kassera korgen. Grunden för polisens trakasserier i tunnelbanan är en lag som ger dem fria händer till godtyckliga frihetsberövanden.

År 1988 kriminaliserade Sveriges riksdag det egna bruket av narkotikaklassade substanser, något som är ovanligt i civiliserade länder om än inte unikt. Men år 1993 skärptes lagen så att fängelse - teoretiskt sett - kunde utdömas för brottet att ha knark i kroppen. Därmed gavs polisen fria händer att frihetsberöva vem som helst i sex timmar för att undersöka deras kroppsvätskor: Blod, urin, saliv. Allt som krävdes var en misstanke om att personen skulle kunna vara påverkad av en narkotikaklassad substans.

Utrymmet för godtycklig maktfullkomlighet är i princip gränslöst, när allt som krävs för att fängsla någon är att polismannen i efterhand skriver ner en rad om "släpigt tal", "stora pupiller" eller att "munnen såg torr ut". Jesper Nilsson fick höra att han var "ovanligt lugn", vilket man tydligen inte får vara när man träffar en svensk polis.

Civilpoliserna var knappast inkompetenta. Deras chef, David Beukelmann, har ansvarat för kursen "Drogtecken och symtom" på Polishögskolan. Under hans ledning förde Rejvkommissionen krig mot en hel musikkultur under 1990-talet, med stöd just av 1993 års lagändring. På senare år har metoderna använts för att massgripa fredliga besökare på Uppsala reggaefestival och överlag tenderat att göra svarta musikartister till måltavla.

Insatserna som dessa är alltid selektiva. Vi kan bara spekulera i varför Beukelmann Boys valt just Hornstull som måltavla; kan det måhända ha att göra med planerna på att glasa in och "rensa upp" området? Att människor ska känna att de bara är välkomna så länge de ger intryck av att shoppa eller arbeta?

Fängelsestraffet på enskilt bruk av narkotika är inte en narkotikapolitisk fråga. Det är ett kryphål för polisiärt godtycke. Att gå tillbaka till de regler som gällde före 1993 eller före 1988 vore en anpassning till de rutiner som gäller i mer civiliserade länder. Det låter sig göras utan att förändra Sveriges narkotikapolitik i övrigt. Skandalen på Hornstulls tunnelbanestation visar att tiden är hög.

Rasmus Fleischer
Historiker och frilansskribent som bloggar på copyriot.se

• Tweet