Matthew Kott, fil dr i historia, om antiziganismens rötter:

"Har vi ingenting lärt oss?"

Under andra världskriget ägde omfattande förföljelser och folkmord på romer rum i de flesta länder där nazisterna och deras likasinnade styrde. Men orsaken bakom folkmordet hittar man långt före Hitler, och konsekvenserna därefter finns kvar än idag.

I likhet med antisemitism bygger antiziganism, eller hat mot romer, på vissa urgamla myter och främlingsfientliga föreställningar från majoritetssamhällets sida. Genom missförstånd och kulturella krockar skapades det en bild bland majoritetsbefolkningen i många länder av ?zigenare? som ett folk som var både exotiskt och farligt: eldiga, konstnärliga, och mystiska "ädla vildar", men även våldsamma, ohederliga, och ohygieniska varelser.

Antiziganism heter just så för att det mer har att göra med icke-romers konstruktion av "zigenare", än det har att göra med hur romer egentligen är. Därför kunde stereotyper spridas även till länder där romer knappast fanns, återigen något som kan jämföras med antisemitismens utbredning i Europa. Ett klassiskt svenskt exempel som bekräftar detta är Viktor Rydbergs roman om zigenerskan Singoalla, som skrevs vid en tid (1857) då det bara fanns få resanderomer i landet.

Typiska antiziganska förställningar är att romer är spioner, att de är kriminella, och att de sprider sjukdomar. Dessa förklarar nazisternas behandling av romerna: de skickades till koncentrationsläger som "asociala", de tvångsdeporterades eller mördades som misstänkta smittospridare, de avrättades av mordkommandon som misstänkta spioner.

Men inget av detta var något alldeles nytt, under 500 år har många olika länder - även i Sverige - haft brutala kampanjer mot romer. Bara ett exempel är historien kring kolerautbrottet i italienska Barletta år 1910, då myndigheterna skyllde på nyanlända romer som smittans ursprung, och inrättade speciella läger för dem.

Före andra världskriget ansåg de flesta stater i Europa "zigenare" som ett hinder för att skapa ett modernt samhälle. Just därför tvångssteriliserades romer i Norden, de kriminaliserades på kontinenten och de förföljdes i Stalins Sovjet. Vad Nazityskland gjorde under kriget var att koppla ihop alla dessa strömningar till ett folkmord som omfattade nästan hela Europa.

Efter krigets slut fortsatte de flesta europeiska samhällen att se romer som ett "problem" att lösa, men numera inom ramarna för uppbyggandet av olika typer av välfärdsstater. Lösningar blev att tvinga romer till bofasthet, till skolan, till "hederligt arbete". I syfte att skapa "goda medborgare" kunde staten beröva romska barn deras föräldrar, deras kulturella identitet och deras förmåga att få egna barn.

Men antiziganism kom också att bli en grund i majoritetssamhället för att ignorera romers lidande och fortsatta utanförskap. På 1950-talet kunde svenska statstjänstemän tro att romska barn inte gick i skolan, för att det låg i "zigenarnas" natur att ständigt resa omkring - utan att ens tänka på att det var oftast förbjudet för romer att stanna i en kommun längre än några veckor i sträck, vilket gjorde en ordentlig skolgång omöjlig.

Ännu svårare att förstå är hur norska myndigheter kunde låta en före detta koncentrationslägerfånge återfå föräldraansvaret för en dotter som tidigare hade övergivits på ett tyskt barnhem. Det sorgliga resultatet, som beskrivs i Solomia Karolis självbiografi Sigøynerkongens datter (2009), var att den lilla flickan som bara kunde nazisternas språk blev en syndabock för sin traumatiserade far, och bara några månader senare blev rikskänd i pressen som "Norges mest misshandlade barn".

Det är urgamla myter som ligger till grund för att antiziganismen fortfarande lever kvar. Som när Hollywoodfilmen Drag Me to Hell (2009) skildrar en zigenaraktig spågumma som en hämndlysten ondskans tjänare. Eller när en romsk kvinna i Neapel 2008 anklagades för att ha stulit ett italienskt barn, och det utlöste ett rasistiskt upplopp mot romer. Eller när ungerska nyfascister beskyller romer för alla landets problem. Har vi inte lärt oss någonting?

Matthew Kott
Fil dr i historia och verksam vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala

• Tweet