Marie Andersson om Sveriges integritetskris:

"Rent mjöl räcker inte längre"

I dag befinner sig Sverige i en integritetskris. Det handlar om vad som ligger till grund för olika lagstiftningsförslag och bristen på att ta hänsyn till integritets- och privatslivsaspekter. Politiker signalerar ofta en undfallenhet i det perspektivet, som är djupt oroväckande. Vi måste fila ner vår rättssäkerhet, indikeras det.

Om och om igen får vi höra att vi lever under olika hot. Att vi behöver kompromissa med viktiga rättigheter för att ha möjlighet att känna oss trygga. Ett språk används som gör det svårt att säga emot. Klart vi inte vill ha terrorism, eller låta kriminella komma undan. Det talas inte minst om att saker måste regleras. Men argumenten och orden bedrar oss.

Vi luras att tro att reglering innebär ogräsutrensning i en vildvuxen rabatt och missar att egentligen menas en sekatör att klippa av de planterade blommorna och föra bort dem. Möjligen för att se ogräset, men det är viktigt att inse vad en reglering i praktiken innebär: Ett sätt att rensa bort våra rättigheter och i förlängningen vår trygghet. Att ge andra rättigheter att slå ner på oskyldiga medborgare utan brottsmisstanke. Så när hoten kommer från samhället, vad gör vi då?

Jag drar mig ofta till minnes den kvinna jag träffade på åttiotalet som flytt från ett land bakom järnridån. Hur jag tyckte det var märkligt att hon valde att ljuga då hon fick för mig ganska oskyldiga frågor om sin vardag. Då tänkte jag att hon hade ett karaktärsfel och förstod inte att det samhälle hon kom ifrån hade tvingat fram den reflexen som ren självbevarelsedrift. I dag ser jag sambandet och noterar att det är dit vi är på väg.

Ju mindre utrymme vi har till privatliv, genom att exempelvis bli ständigt spårbara och registrerade genom datalagringsdirektivet, bli kartlagda av FRA som kan lämna ut uppgifterna till annat land, och rättslösa i våra möten med poliser i vardagliga situationer, desto mer måste vi förlita oss på lögnen. Det rena mjölet i egna påsen är inte ett trygghet när någon annans subjektiva agenda är avgörande.

Detta illustrerades tydligt av den mycket omskrivna händelsen i Hornstulls tunnebanestation, där två poliser med lagliga medel kunde hota en medborgare till lydnad som dokumenterade deras utövning. Det går i dag inte att urskilja den ena hotsituationen från den andra.

Denna situation har smugit sig fram genom åren. Sakta men säkert har en bit i taget gröpts ur våra rättigheter, allt under en paroll av att göra oss tryggare. Våra politiker har utvecklat ett tänkesätt där trygghet har blivit liktydigt med rättslöshet. Detta kommer ofelbart att leda till att vår enda trygghet står att finna i lögnen, vilket vi borde ha lärt oss av historien.

Den obeslutsamhet som råder i integritetsfrågorna är ett väldigt allvarligt problem. Varför är det inte naturligt att ha med integritetsperspektivet längre när man lagstiftar? Varför ses rättigheter som ett hinder för myndighetsutövning? Vad har hänt med tankar kring proportionalitet?

Paradoxalt nog blir tryggheten som ska uppnås genom borttagande av rättigheter i sig ett hot mot oss medborgare. När man måste bevisa sin oskuld, alltid redovisa sig och framför allt vara lydig utan att ifrågasätta, blir det omöjligt att känna trygghet i slutändan.

Det finns inte längre något självklart försvar för våra rättigheter. Integritetskrisen är här och vi måste göra något åt den. Eller kan vi lita på att de politiker som försatt oss i den här situationen kommer att lösa den?

Marie "Emma" Andersson
Driver bloggen opassande.se, som toppar Politometerns rankning av politiska bloggar i Sverige

• Tweet