Fredrik Segerfeldt, liberal debattör, om DN Kultur:

"Sektvänstern förminskar konsten"

Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att öppna uppslaget Idé & Kritik i Dagens Nyheters kulturdel. Inte främst för att lära mig något om kultur, utan för att bli förbannad över vad tokvänsterdårarna har hittat på för skruvade analyser den här gången.

Läsningens adrenalinkick ger mer energi till dagens arbete än aldrig så många koppar Gevalia franskrost. När fienden blir synlig går pulsen upp.

Men det är samhällsdebatt snarare än kultur. Samma sak i Aftonbladet. På kvällstidningens kultursida pågår två parallella debatter om vänstern. En politisk och en kulturell. Det är dels kritik mot att tankesmedjan och förlaget Arenagruppen ägnar sig för mycket åt transsexuella på Södermalm i Stockholm och för lite åt gruvarbetarnas kamp i Kiruna. Och det är dels fråga om litteraturen ska ägna sig mest åt transsexuella på Södermalm i Stockholm eller åt gruvarbetarnas kamp i Kiruna. Lite enahanda, helt enkelt, och så oerhört begränsande.

Som om litteraturen endast kan vara antingen klassiskt marxistisk eller postmodernt vänster. Det finns naturligtvis ett oändligt antal aspekter på människans till- och samvaro som behandlas av litteraturen som inte passar in i någon av mallarna.

Existentiella frågor om liv, död, och mening, kärlek och förmågan att orientera sig i förhållande till sina medmänniskor. Varken Emma Bovary, Don Quijote eller Hemingways Santiago får plats i deras värld. Kulturvänsterns reducering av konsten till en vänsteristisk sektdebatt blir för oss utomstående absurd.

Och jag tror det är här skon klämmer, både för oss andra och för dem på insidan. Kulturvänstern har skapat en egen värld, med decennier av grupptänkande som har förskjutit perspektiven så till den milda grad att deras normalitet har blivit abnorm. Det är därför de kan kalla någon som slår ett slag för tavlor som föreställer något för nazist. Det är också de tycker sig ha rätt att skrika sig blå i ansiktet för rätten att ta pengar från Bengt och Maggan i Rödeby för att kunna spy sin teoretiska galla över deras liv.

Men kulturvänstern behövs som motvikt mot den borgerliga dominansen på ledarsidorna, invänder någon. OK. Men på ledarsidorna finns det en tydlig varudeklaration. På DN Kultur finns det ingen rubrik som anger att avdelningen är allmänt slentrianmarxistisk.

Dagens Nyheter står inför nedskärningar, och många ojar sig om ett fattigare kultursverige, som om de aldrig hört ordet internet. Det är uppenbart att detta är en del i den demokratiserande omdaning av medielandskapet som äger rum, där makten decentraliseras.

I större länder finns det en marknad för utpräglade elittidningar. Men det gäller att komma ihåg att Le Monde bara är något större än DN, trots att Frankrike har sju gånger fler invånare än Sverige. Det är uppenbarligen svårt att få även en sådan produkt att gå runt ekonomiskt, när människor inte längre vill betala för den.

Dagens Nyheter har velat vara allt på en gång. Både elit- och massprodukt. New York Times och USA Today i ett. Och det funkade möjligen under papperseran. Men nu är det omöjligt. Den tiden är förbi när vi förlitade oss på en pappersprodukt i brevlådan för information om alltifrån sport och politik till utrikesnyheter och teaterkritik. Och därför rör sig DN ifrån New York Times till USA Today.

När A-pressen dog ut för något decennium eller så tog många borgerliga landsortstidningar in en vänsterskribent på ledarsidan. Och eftersom DN:s kulturavdelning är mer intresserad av samhällsdebatt än av kultur kan väl Wolodarski ge tokvänsterkollegorna en av de två sidor han disponerar. Så kan vi få läsa om kultur i den avdelning som bär det namnet.

Det snackas en del om det råder skadeglädje över DN Kulturs öde. My ass. Jag kommer att sakna dem. Mycket. Och jag kommer att ha svårare att producera något före lunch.

Fredrik Segerfeldt
Liberal debattör

• Tweet