Den 18 mars uttalade sig skådespelaren Ola Rapace i tidningen City om de förtjänster som man ändå måste erkänna att man har som kvinna inom teatern. "Kvinnor kan knulla sig till en roll. Det är mycket svårare för en man", konstaterar han.
I samma tidning uttalar sig Thommy Berggren den 24 mars om att de sexuella trakasserierna, som Sveriges Radio Ekot har kartlagt, är en "lätt överdrift". Han konstaterar också att teatern inte får bli könlös och att han själv blivit tafsad på som ung, men mest tyckte att det var trevligt.
När Berggren och Rapace talar om att teatern inte får bli könlös och kvinnor som knullar sig till roller är det samma kvinna som ständigt gestaltats och talats om. Den unga, vackra och åtråvärda.
Kvinnor, som tidigare framförallt har varit objekt inom kulturen, försöker nu slå sig in som subjekt på samma villkor som männen. Att objektifiera dem genom sexuella trakasserier är ett effektivt sätt att hålla dem på mattan.
Det finns en mängd kvinnor som inte går under kvinnlighetsbeteckningen som ung, vacker och åtråvärd. På samma sätt finns det en mängd kvinnor som inte faller inom ramen för de där kvinnorna som får sex i tid och otid.
Myten om vackra kvinnors sexuella makt bidrar inte bara till att svador om att ligga sig till jobb får medieutrymme. Den gör också att en mängd kvinnor och deras erfarenheter osynliggörs.
Jag vet inte var du befann dig alla kvällar som jag gick hem ensam från krogen och inget hellre ville än att någon skulle plocka upp mig eller ge positiv respons på mitt flathänta raggande, Ola Rapace.
Inte heller vet jag hur du skulle ha sett på den gången då jag blev grovt sexuellt trakasserad på en spårvagn, Thommy Berggren. Kanske hade du också då uppfattat det som "lustfyllt" att bli kallad kåt hora och tagen på mellan benen.
Jag har blivit sexuellt trakasserad och våldtagen. Jag har blivit tafsad på och bedömd utifrån kön och kropp. Likaledes har jag gråtit helg efter helg på väg hem från krogen, för att jag tydligen inte var vacker och kvinnlig nog att vara någon att ligga med. Jag har varit vettlöst frustrerad efter många månader utan kroppskontakt och varit i samkönade relationer som blivit helt osynliggjorda eftersom de inte går att passa in i ett självklart heterosexuellt spel.
Inget av detta har fått mig att känna sexuell makt. Snarare har jag känt en enorm sexuell maktlöshet och framförallt missanpassning i en värld av stereotypa fördomar kring manliga och kvinnliga roller. Men i den värld som bland annat är Berggrens och Rapaces existerar inte det där.
Där finns varken frustrationskåta kvinnor, kvinnor som upplever det som obehagligt att bli tagna på mot sin vilja, lesbiska kvinnor eller kvinnor som inte lever upp till attraktionsnormerna på ett eller annat sätt. I myten om den sexuella makten existerar bara den ouppnåeliga, sköna kvinnan.
Det är hon som får renässans i ett medieutrymme för manliga genier med bisarr kvinnosyn, det är hon som gestaltas i varje gestaltning om blyga män som inte får ligga och det är hon som avses när antifeminister menar att kvinnor inte ser sina fördelar.
Det behövs starkare och bättre motbilder och ett större ifrågasättande. Finns det en sexuell makt byter jag hur som helst gärna ut den mot reell ekonomisk och statusmässig makt när som helst.
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
