Gustav Fridolin, folkhögskolelärare och riksdagskandidat (MP):

"Politiken har blivit en karriär"

Torbjörn Nilssons bok De omänskliga har provocerat igång en debatt om politikens former, och vad politiken gör med människor. Det är en bra debatt. När jag fortfarande satt i riksdagen träffade jag en gång tjej i Strömstad. Jag stod bakom ett informationsbord för Rättvisemärkt på Ica och hon kom fram för att berätta att hon sett mig innan, "men då såg nog du inte mig".

Hon hade varit på besök i riksdagen och blivit runtguidad av en ledamot. I gången under Strömbron hade jag hastat förbi gruppen "i den där beiga kavajen och röda gympadojorna", berättade den minnessäkra tjejen. När jag kommit utom hörhåll hade den guidande ledamoten berättat att "det var han Fridolin, som vill sänka våra löner - han förstår väl inte att när man är äldre behöver man tjäna lite mer".

Tjejen, som hade huvudet på skaft, berättade att hon frågat ledamoten om hur gammal hon var och hur hög riksdagslönen var. Hon visade sig vara 55 år och ha en lön som stack upp en bit över 40 000 i månaden. "55", hade tjejen sagt, "det är som min mamma. Hon är undersköterska, hur mycket tror du hon tjänar?"

När Václav Havel kunde uppleva sig själv gå från att vara en intellektuell dissident mot kommunistdiktaturen till att bli tjeckisk president kom han att beskriva fenomenet med hur perspektiven förändras med makten.

1999 höll han ett tal i Köpenhamn om "maktens djävulska frestelser" där han meddelade att han befann sig "i en värld av privilegier, undantag, extraförmåner, i en värld av mycket viktiga personer som gradvis håller på att förlora uppfattningen om hur mycket en spårvagnsbiljett kostar, hur man kokar kaffe, hur man kör bil och hur man ringer i telefon. Jag befinner mig med andra ord där de kommunistiska pampar som jag kritiserat i hela mitt liv levde.

Det värsta av allt är att alltsammans har en egen oantastlig logik. En människa som glömmer hur man kör bil hur man handlar, hur man kokar kaffe och ringer i telefon är inte samma person som den som kunde allt detta i sitt tidigare liv. Politikern blir fånge i sin egen ställning, hos sina förmåner och i sitt ämbete. Det som uppenbarligen bekräftar hans identitet och därigenom hans existens håller i själva verket på att omärkligt ta hans liv ifrån honom."

De flesta riksdagsledamöter kör sin egen bil, alla kan koka kaffe. Men Havels ord beskriver ändå väl hur det kom sig att den guidande ledamoten inte ens kunde förutse den mest naturliga motreaktionen på det hon sa.

Hon visste självklart att inte alla 55-åringar i landet tjänar över 40 000, men på något sätt fanns det inte i hennes direkta medvetande när hon pratade för en grupp unga människor på besök från Jämtland. Hur kan man då förvänta sig att det finns där när hon drar snabba politiska slutsatser eller tycker till om statsbudgeten på gruppmötena?

Efter min förra vända i riksdagen var jag mest trött på dem som gett upp om demokratin såhär alldeles i början. De som sa att människor inte bryr sig om politik, de som tyckte att folk inte förstod eller trodde de var så dumma att de kunde köpa vilka PR-paketerade förslag som helst. Den cynism som jag ofta matas med lämnar en sur bismak i munnen och jag vill helst spotta ut den, slippa att göra den till min.

Jag vill att politiken ska vara allas egendom, att så många som möjligt ska få sitta på en av de stolarna i riksdagens kammare som vi alla äger tillsammans. Att så många som möjligt ska få läsa handlingarna till utskottsmötena och förhandla om statsbudgeten.

Jag lämnade inte riksdagen med en känsla av uppgivenhet, utan just därför att det är så demokratin ska fungera. Riksdagen ska vara en plats där allas erfarenheter får höras, där det finns människor som vet hur det är att vara ung och hur det är att vara fattigpensionär, som kan beskriva svårigheterna med företagande för att man själv gett sig på dem och som kan förklara tillvaron som arbetslös för att man själv suttit där. Inte ett gäng självutnämnda experter vars samlade erfarenheter kommer från partiernas inre liv.

Den kultur Nilsson beskriver i sin bok hämtar sin näring i en verklighet där politiken blivit en karriär, snarare än den bas utifrån vilket samhället beskrivs och förändras. Var fjärde partimedlem under 65 år har något uppdrag som folkvald, och till det kommer uppdrag i nämnder, styrelser och internt partiarbete som ska tillsättas av partierna.

Det betyder att när de folkvalda kommer tillbaka till partimöten för att förankra sina överväganden och beslut sitter där bara andra som har sina egna intresseområden och positioner att bevaka. Basen har försvunnit.

Vem ska granska dem som har uppdrag om partierna inte innehåller fler personer än just de som innehar uppdragen? Partiernas "legitimitet och anspråk på att företräda en samlad opinion" undergrävs och "den gamla typen av folkrörelseparti" tynar bort, konstaterar statsvetarprofessorn Olof Petersson. Partiernas reaktion har varit att rycka på axlarna och höja partistödet. Medan stödet till Folkrörelsesverige i princip halverats på två decennier har partistödet på bara sju år höjts med 40 procent.

Sociologen Maurice Duverger har beskrivit hur elitpartier uppkom som reaktion på masspartierna som tvingade fram demokrati i Sverige och andra länder. Elitpartierna syftade till att bevara makten hos dem som innehade den, medan masspartierna var folkrörelser för demokrati.

Med tiden blev masspartierna ideal, och oavsett var man placerade sig på den politiska skalan eller vilka krav man drev så var det ett självändamål att ha direktkontakt mellan väljare och valda genom aktiva medlemmar.

Den utvecklingen går nu bakåt, och även de gamla masspartierna blir alltmer elitpartier. Partierna förvandlas, precis som i Duvergers studier av elitpartier, i allt större utsträckning till rena kampanjorganisationer med syfte att vinna nästa val, snarare än folkrörelser som förvaltar medborgarnas åsikter. Man säger ibland att om partierna fortsätter tappa medlemmar som nu så finns snart inga partier kvar. Men strukturer har en obehaglig vana att överleva sig själva.

Genom Sifo-mätningar, spinndoktorer och PR-konsulter förvandlas de politiska partierna till rena åsiktsapparater i beslutsmaskineriet. "Vad är det som får en människa att välja en viss pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar", avslöjar Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann.

Moderaterna uppger själva att de övervägt att avskaffa medlemmarna och låta partiledningen utse partiets representanter. Anledningen till att man inte gjort så, än, är att medlemmarna "ger idéerna legitimitet i debatten, styrelser och stämmor behövs för att döma i konflikter, och vi behöver medlemsavgifterna".

Går man in på Socialdemokraternas webbplats startas en film med brölande supportrar. "Men va fan, skärpning!" skriker en medelålders man och jag försöker se om jag känner igen någon från AIK-klacken. Men så ser jag att under sportjackan döljer mannen en skjorta. Så har ingen klätt sig på Råsunda sedan VM 1958. Så är inte heller bilderna därifrån.

Skränandet byts mot Monas Sahlins stämma och hon uppmanar mig att bli supporter till partiet. Jag förstår faktiskt ingenting. Det politiken behöver idag är inte fler som vrålar från läktaren, knyter näven i byxfickan eller berättar hur spelet borde spelas. Politiken behöver inte fler supportrar, utan fler spelare.

Demokrati kanske är som kärlek - när vi tar den för given så dör den. Eller kanske är demokratin som en stol i ett arbetsrum för riksdagsledamöter. Om man ser den som en självklarhet så har den genast förlorat allt annat värde än att härbärgera en bakdel.

Demokratin är inte de människor som sitter i riksdagen, den är inte enbart ett sätt att förvalta ett land utan framförallt den upplevelse av delaktighet som människorna som bor där känner i de beslut de gemensamt fattar. Och då måste fler få möjlighet att göra en vända in i politikens maskinrum.

Gustav Fridolin
Folkhögskolelärare och riksdagskandidat (MP)

• Tweet