Julia Skott, journalist:

"Enormt kontroversiellt att ifrågasätta kroppsideal"

För några veckor sen drog jag, ganska spontant, igång ett bloggprojekt som jag kallade Kroppsbilder. Tanken är att publicera inskickade bilder på alla sorters kroppar - oavsett vikt, längd, form, kön eller något annat - för att delvis avdramatisera kroppen, och delvis visa hur olika vi kan se ut, visa vad lite siffror egentligen säger om oss.

Jag har jämfört det med en digital simhall, en plats där man konfronteras med variationen av kroppar och kan slappna av lite inför den utjämnande nakenheten; en av de få platser där man får se en annan halvnaken kropp än sin egen eller modellernas.

Responsen har varit fantastisk. Förutom de otaliga bilder som fortsätter att komma in har jag fått mejl och kommentarer från så många som uppskattar tanken med att synliggöra kroppen för dess egen skull.

Folk som insett att de ser likadana ut som någon vars kropp de tycker är vacker och i och med det börjat uppskatta sig själva mer, som fått fundera lite över sin fixering vid siffror och vid sin oförmåga att faktiskt bedöma vad folk väger.

Men det har också provocerat. Trots att det framgår på flera ställen att det handlar om alla sorters kroppar - och bilderna också är väldigt olika - är det vissa som vill få det till att jag hyllar fetma, att jag vill höja ett ohälsosamt ideal, närapå att jag skulle vilja binda fast och tvångsmata Sveriges befolkning med gåsflott tills alla har ett BMI på minst 40.

Några menade rent av att min bleka dallriga uppsyn var ett hot och en folkhälsofara, att jag uppmuntrade till dödligt leverne.

Det är tydligen enormt kontroversiellt att bara säga "så här kan en kropp se ut". Att vilja ifrågasätta idealisering och skiktning av olika kroppstyper, och att vilja hjälpa folk att bli mer sams med sina kroppar.

Om man säger "det är problematiskt med skönhetsideal" så måste det betyda att man vill få sin egen kropp som det nya idealet, inte att man tycker det är synd att folk mår dåligt och är osäkra oavsett hur de ser ut.

Om man ovanpå det understår sig att våga föreslå att siffrorna på vågen kanske inte definierar dig och ditt värde, eller att BMI inte är en objektiv och livsavgörande skala, och definitivt inte säger något om ditt hälsotillstånd, då borde man helt klart spärras in på obestämd tid för sitt eget och samhällets bästa.

Det är absolut inte acceptabelt att tycka att alla har rätt att finnas till och tycka om sig själva och sina kroppar - hur skulle det se ut?

Mitt svar är givet och lite lagom klyschigt - det skulle kanske se lite gladare ut. Lite mindre självförakt och skam, och mycket mer tid, energi och pengar att lägga på andra saker.

Jag får mejl och kommentarer från folk som i vissa fall brottats med och hatat sin lekamen i flera decennier och som nu vill vara med och hjälpa andra att ta udden av osäkerheten. Då kan jag inte ta åt mig av kritiken, ens om jag skulle vilja.

Julia Skott
Skapare av kroppsbild.se och läsarredaktör på Aftonbladet

• Tweet