Ali Esbati, civilekonom och riksdagskandidat, (V):

"Kris efter fyra år utan jobbpolitik"

"Vi gick ju till val på den här frågan om jobben och jag vet att vi kommer att bli bedömda på den 2010", sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i Ekot, december 2006. Här måste man för ovanlighetens skulle ge Littorin rätt.

Högeralliansen tog över i ett läge där Sverige hade alltför hög, men sjunkande arbetslöshet. Resultatet av fyra år med prat och tjat om "jobbpolitik" och "arbetslinje" kan nu bedömas: Massarbetslöshet på nästan tio procent. En sysselsättningsnivå som sjunkit med två procentenheter

Det har varit en stor finanskris i världen, visst är det så. Men poängen är att högerpolitiken inte ledde till en snabbare sysselsättningsökning i Sverige före krisen, och om regeringen har gjort något försök att mildra effekterna, har det varit misslyckat.

På många sätt har Sverige, trots goda förutsättningar, drabbats hårdare än andra länder. Alliansen förlitar sig på en världsfrånvänd ekonomisk teori om att arbetslösheten sjunker om folk piskas hårdare att söka jobb som inte finns, samtidigt som de rika skedmatas med ännu mer pengar.

Det fungerar verken i högkonjunktur eller lågkonjunktur, varken i Sverige eller någon annanstans. Priset för denna marknadsfundamentalism betalas nu av hundratusentals svenskar.

Det finns naturligtvis alternativ. Det viktigaste och snabbaste är att anställa människor där behoven är tydliga och växande: Inom den offentliga välfärdssektorn. Vi vet att arbetssituationen för alltför många av dem som arbetar inom exempelvis sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen präglas av jäkt och press.

Vi vet också att de problemen är svåra att göra något åt bara med effektivare maskiner eller bättre organisation. Och vi vet att behoven är växande över tid.

En förnuftig politik är därför att dirigera en större del av samhällets resurser till den gemensamma välfärden, så att fler kan arbeta där. Detta gäller som långsiktig trend, men är extra viktigt i dagens krisläge. Direktstöd till kommuner och landsting för att uppfylla reellt existerande behov är effektivt, rationellt och framåtsyftande.

Vad har regeringen gjort? Det senaste året har det blivit 30 000 färre anställda inom kommunsektorn. För att toppa det drar regeringen nu bort ett utlovat extrastöd på 12 miljarder - något som TCO nyligen påpekade kan ge ett jobbtapp på 20 000. Prioriteringen har istället varit att sänka skatterna. Nu är man uppe i 100 miljarder.

I stället för riktiga jobb i sjukvården - tiotusentals mer i plånboken för villaägare. Istället för mindre barngrupper i förskolan - lite lyxigare semester för dem som har det gott ställt. Man kan knappt kalla den avvägningen dålig. Den är provocerande på gränsen till bisarr.

En handlingskraftig regering skulle också se till att investera Sverige ur krisen. Återigen handlar det inte om trolla med knäna för att det blivit kris, utan om behov som är uppenbara och som varit eftersatta alltför länge.

Vänsterpartiet har i sina budgetmotioner presenterat konkreta, samhällsekonomiskt effektiva investeringar i den gemensamma välfärden, i miljöteknik, infrastruktur, en utvecklad industriproduktion och i bostadsrenoveringar och nybyggnation. Så skulle Sverige både kunna komma stärkt ur krisen och få igång viktiga, varierande delar av arbetsmarknaden.

Vad har regeringen gjort? Man har satsat på att sälja ut statliga bolag, avskaffat de sista resterna av bostadspolitiken, vägrat ta ett helhetsgrepp om industripolitiken och inte lyft många fingrar för helt nödvändiga framtidsinvesteringar i spårbunden trafik.

Men jobben kommer inte bara att komma inom områden där vi idag ser de omedelbara behoven. Det som har varit utmärkande för den svenska välfärdsmodellen, är att trygga levnadsförhållanden och starka fackföreningar bidragit till ett dynamiskt näringsliv med mycket hög sysselsättning, produktivitet och flexibilitet.

Ingen regering har under Sveriges moderna historia gjort mer för att förstöra denna modell. Nästan en halv miljon pressades ut från a-kassan efter valet 2006. Facken har försvagats. Arbetsrätten har urholkats så att fler hamnar i osäkra anställningar. Sjukförsäkringen har närmast kollapsat, så att tiotusental varken får en ersättning eller rehabilitering som är ett välfärdssamhälle värdigt.

Allt detta omvandlar Sverige - i riktning mot ett fattigare, kallare, mindre modernt samhälle. En sådan utveckling innebär att förutsättningarna för innovation och kvalitetsförbättringar blir mindre och att det skapas ett tryck nedåt på den allmänna löne- och välfärdsnivån.

Det är helt logiskt att regeringes jobbförslag, förutom att göra livet surt för de sjuka och arbetslösa, i princip sträcker sig till att subventionera fram ett par tusen städjobb hemma hos de bättre bemedlade.

Förutom att dessa pengar hade kunnat ge långt fler riktiga jobb - inklusive städning - i välfärdssektorn, är det en illustration av hela tänkandet i regeringen runt jobbpolitiken.

Det är inte samhällsekonomins behov av mer yrkesutbildning, forskning och infrastruktur som driver politiken, utan överklassens önskemål om billigare pigor. Maud Olofssons nästa idé är att man även ska skattesubventionera fram jobb som innebär att man går ut med andras hundar.

Sverige står inför avgörande vägval, som påverkar jobben både på kort och på lång sikt. Oavsett vilken regering som tar över efter valet, kommer Sverige att befinna sig i en situation med hög arbetslöshet, misshandlade välfärdssystem och stora industripolitiska utmaningar.

Vi behöver en regering som kan ta rejäla tag om massarbetslösheten, som kan investera Sverige ur krisen och som kan ta sikte på att bygga upp världens bästa välfärd.

Ingen av de uppgifterna har högeralliansen visat sig förmögen att göra något åt - ja, ens intresserad av. Därför måste den bort från regeringsmakten.

Ali Esbati
Civilekonom, bosatt i Oslo, och riksdagskandidat (V)

• Tweet