Det var nästan roligt att Axess-TV i förra veckan bjöd in Dick Erixon och Lars Vilks för att ihop med Ayaan Hirsi Ali tala om "olika problem i samband med Islam", som programledaren Ander Hellner uttryckte det. Man kunde liksom ana vart de ville komma. Men skrattet fastnar, som det oftast gör över samtidens alltmer surrealistiska politiska verklighet, i halsen.
Skrattar gör jag inte heller åt intervjun med Hirsi Ali i senaste numret av Axess magasin. Hon avfärdar tanken på rasism i Europa med frågan om varför muslimer i så fall fortsätter att fly hit. Om rasismen är ett problem kan de väl flytta till muslimska länder.
Där hon tidigare menat sig föra kamp för upplysning och mot islam har hon nu gått över till att propagera för kristendom. I teveprogrammet uppmanade hon kyrkor att aktivt missionera bland muslimer, för att kristendomen är en så mycket bättre religion. (I sammanhanget är det intressant att också Dick Erixon skriver för extremkristna tidningen Världen I dag)
Detta är en kvinna som länge hyllades av liberaler. Hon har fått Folkpartiets frihetsmedalj och hennes kamp har beskrivits som en kamp för frihet, när den i själva verket mest handlar om att frånkänna andra människor den frihet hon själv vill ha.
Det var talande när Erixon i tv-programmet menade att vi måste "stå upp för de värderingar och traditioner som gäller i vårt samhälle". Om inte alla helgar långfredagen så dör Europa? Och med helga menar jag såklart att man tar bilen till Sickla stormarknad.
Men den här nya antiliberalismen handlar ju lika lite som dess historiska föregångare om att alla ska få leva som de vill. Det är en frihet blott att välja rätt, att välja det liv som dessa personer säger är det rätta, det goda.
När Dilsa Demirbag Sten i Expressen kritiserade Hirsi Alis kollektivisering av muslimer kallades hon dock "skolfrökenaktig" av Axess chefredaktör Johan Lundberg.
Samma antifrihetlighet står Philip Wendahl för med sina återkommande hyllningar av personer som Hirsi Ali och Pim Fortuyn. I måndags jämförde han på SVT Debatt burkan med nazisternas gula davidsstjärnor och tycks tro att de senare var lika frivilliga för judar i nazityskland som det är för muslimska kvinnor i väst i dag att täcka ansiktet.
Det finns inga kvinnor i Sverige som bär burka (det finns kanske ett hundratal som bär niqab, många av dem är konvertiter). Det finns det för övrigt inte heller i Danmark, där statminister Lars Lökke Rasmussen ändå säger sig vilja "rycka burkan av kvinnorna".
Det hindrade inte heller kristdemokraten Annelie Enochson från att i vintras propagera för ett förbud då burkor är "äckligt". Hon bekymrade sig alltså mer över hygienfaktorn än över kvinnoförtrycket.
I hela Europa har andra partier försökt använda egna versioner av extremisternas och populisternas budskap om invandring och muslimer för att locka väljare. Det har lett till att tidigare anständiga högerpartier nu för en extrem invandrings- och integrationspolitik.
Ett av de tydligaste exemplen är Danmark, där uttalat muslimfientliga Dansk Folkeparti inte bara har 15 procent av väljarna, partiet har också total kontroll över hela borgerlighetens invandrings- och integrationspolitik.
På ett seminarium om högerextremism i Europa som tankesmedjan Fores anordnade i slutet av januari påstod ändå Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson att den danska modellen är "en möjlig framgångsväg".
Utifrån det danska perspektivet ansåg han också att man inte längre kunde tala om just extremism, hur skulle något som har så stort stöd bland befolkningen kunna vara extremt?
Gudmundsson citerade med gillande Mark Steyn och Christopher Caldwell som talat om hur den muslimska invandringen till Europa hotar Europas själ och själva existens.
Någonstans här övergår verkligen löjet till desperation. Detta är alltså den svenska moderna högern. Smarta unga ledarskribenter och politiker som, vilket Wendahl riktigt påpekade, blir omvalda till sina uppdrag inom de borgerliga partierna.
Partikamrater och allianskompisar tittar åt andra hållet, antingen för att de håller med eller för att det vore jobbigt att bråka. De vill väl inte vara skolfröknar.
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.