Göran Hägglund (KD) om arbetstidsförkortning:

"Vänsterns ledighetspolitik en katastrof för välfärden"

Att som politiker lova fantastiska saker är inte svårt. Det svåra är att lova sådant som både är ansvarsfullt och går att genomföra.

Ansvarskännande politiker och ekonomer har de senaste åren ägnat betydande tankemöda åt att fundera på hur vi ska klara av ekonomi och välfärd när andelen äldre blir allt större.

Samtidigt har Sverige en opposition där två partier kräver minskad arbetstid för alla. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet siktar på lagstadgad 30-timmarsvecka.

Miljöpartiet vill gå "försiktigt" fram och stannar vid 35-timmarsvecka inom fyra år. Till skillnad från Miljöpartiet lovar Vänsterpartiet minskad arbetstid med bibehållen lön.

Båda alternativen utgör exempel på makalös politisk naivitet. Att sänka normalarbetstiden från 40 till 30 timmar med bibehållen lön och verksamhet skulle kosta omkring 80 miljarder om året enbart för vård- och omsorgsverksamheten i Sverige. (Summan är framräknad på senaste statistiken om lönerna från år 2008, vilket i praktiken innebär att summan blir än högre när man tar hänsyn till löneökningarna sedan dess.)

Jag antar dock att det inte bara är vård- och omsorgspersonal som omfattas av de rödgröna idéerna. Om räkneexemplet från den verksamhet som jag ansvarar för som socialminister hissnar, vad säger det om realismen i att sänka arbetstiden med bibehållen lön på hela arbetsmarknaden?

Entusiasterna inför idén om lagstadgad arbetstidsförkortning utbrister säkert att samhället tjänar en massa på att sänka arbetstiden. Personer som får jobb betalar mer skatt och behöver inte längre a-kassa.

Kanske orkar man jobba mer effektivt under sex timmar än om man jobbar åtta timmar om dagen. Så är det möjligen. Men det finns också faktorer som verkar i motsatt riktning.

Konjunkturinstitutet (KI) utgick därför i en rapport år 2002 från att en lagstadgad arbetstidsförkortning inte skulle ha någon långsiktig effekt på produktiviteten.

KI tror inte heller att arbetstidsförkortning går att använda som instrument för att på sikt minska arbetslösheten.

Tvärtom skulle en minskning i arbetstid också leda till ett fall i bruttonationalprodukten - och den kris vi just upplevt är väl ett talande exempel på vilka konsekvenser det kan få. KI visade också att tillgången till offentlig service skulle minska och människor skulle få mindre i pension.

Ur ett fördelningspolitiskt perspektiv innebär den rödgröna politiken att resurser fördelas till nackdel för pensionärer, arbetslösa och studerande.

Man ska också komma ihåg att de fyra läkare som skulle behöva få sällskap av en femte för att täcka upp för den minskade arbetstiden, helst ska vara en utbildad läkare. Likadant med sjuksköterskor, undersköterskor och lärare.

Detta i ett land där exempelvis läkarbristen redan är ett påtagligt problem. I själva verket skulle en rödgrön politik kasta nationen in i en ekonomisk kräftgång med omfattande problem på arbetsmarknaden.

Jag vill understryka att jag inte har något emot att människor själva bättre ska kunna styra balansen mellan arbete, fritid och familj.

Jag har som bekant infört ett vårdnadsbidrag för att underlätta för småbarnsföräldrar att kunna gå ned i arbetstid.

Den anställde som vill förhandla till sig kortare arbetsdagar istället för höjd lön med sin arbetsgivare är välkommen att göra så. Det är en fråga för arbetsmarknadens parter. Inte för politiker.

Men den rödgröna politiken innebär inte bara helt orealistiska ekonomiska åtaganden och en överkörning av det ansvar arbetsmarknadens parter annars förutsätts ta.

Den sätter också fingret på de rödgrönas oförmåga att hålla politikens tassar borta från områden där de inte hör hemma.

Människor bör få politikers förtroende att själva avgöra om, hur och när de vill prioritera fritid och familj framför arbete. Varför ska en nyutbildad ung person, utan omedelbara planer på att bilda familj, jobba 30 timmar i veckan?

Någon på den rödgröna sidan får gärna förklara hur de resonerar när de beslutat sig för att livskvalitet betyder detsamma för 25-åringen, 37-åriga småbarnsföräldern och 55-åringen med utflugna barn.

De rödgröna bör också svara på varför de genom tvingande lagstiftning vill reglera en dramatisk och generell arbetstidsförkortning som varken fack eller arbetsgivare driver.

2010 var statsbudgetens utgifter för allmänna bidrag till kommunerna 75 miljarder. Kostnaderna för rättsväsendet är 36 miljarder. Försvaret 46 och biståndet 27 miljarder.

Kostnaden för att genomföra vänsterns arbetstidsförkortning enbart i vård- och omsorgssektorn övertrumfas i statsbudgeten endast av budgetposterna Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp och Arbetsmarknad.

Vänsterpartiet kan börja med att förklara varifrån de ca 80 miljarderna till sänkt arbetstid med bibehållen lön och verksamhet inom vård och omsorg ska hämtas. Eller vill de att verksamheten ska skäras ner med 25 procent?

Därefter kan de försöka förklara varför de vill prioritera 80 miljarder till att människor ska arbeta mindre, istället för att exempelvis satsa pengarna på att öka antalet arbetade timmar i vården.

80 miljarder räcker exempelvis till i runda slängar 200 000 undersköterskor. 164 000 distriktssköterskor. Eller 80 000 läkare.

Förslag som drivs av personer som säger sig vilja få förtroende att leda landet måste vara seriösa. Vänsterns ledighetspolitik leder till en planerad katastrof för välfärden. Det måste sägas högt.

Göran Hägglund
Partiledare för Kristdemokraterna och socialminister

• Tweet