Zvi Mazel, f d ambassadör i Sverige:

"Israel hade all rätt att stoppa skeppen"

Omvärldens kraftiga reaktioner på att Israel stoppat en konvoj av militanta propalestinska aktivister, vars syfte var att bryta sjöblockaden mot Gaza, är häpnadsväckande.

Några timmar efter operationen samlades FN:s säkerhetsråd - som om världsfreden vore hotad - och fördömde Israel.

FN:s råd för mänskliga rättigheter, som domineras av sådana föredömligt demokratiska muslimska länder som Libyen, Bahrain, Egypten, Djibouti, Qatar and Saudiarabien, sammanträder i dag.

Inte för att diskutera eller utreda vad som egentligen hänt, utan för att fördöma Israel.

En lång rad stater har nu fällt samma dom över Israel, utan någon vilja att söka klarhet i vad som faktiskt skedde där ute till havs. Inte ens länder som traditionellt anses vara Israels vänner har tvekat att peka finger.

Frankrike menar att operationen saknade proportion. (Och vad hade varit proportionerligt?). USA och Storbritannien markerade mot Israel och krävde en grundlig utredning av det inträffade - på samma sätt som de till varje pris ser till att gå till botten med händelser där deras egna trupper dödar civilia i Irak och Afganistan. (Eller hur brukar det gå till nu igen?)

Till och med Ryssland sade att Israels agerande var oacceptabelt; men tänk för all del inte på Tjetjenien eller andra kränkningar av mänskliga rättigheter i Putins vidsträckta rike.

Turkiet blev rasande, och premiärminister Erdogan menade att attacken var en "skamfläck för mänskligheten". Han glömde kanske bort folkmordet på armenier, de pågående massakrerna på kurder eller att Turkiet inspirerade till den föga smickrande filmen "Midnight express"?

I arabvärlden, där människor dagligen dödas av muslimska självmordsbombare, råder för närvarande eufori. Att Israel har dödat nio "oskyldiga civila" i en blodig attack är guld värt för den arabiska propagandan: Äntligen kan de visa upp det barbariska Israels "rätta ansikte".

Den arabiska, londonbaserade, dagstidningen Alquds Alarabi sade det öppet: "Var inte ledsna, araber, detta är en given succé." Och de har väl all rätt att vara glada? Särskilt med tank på situationen för mänskliga rättigheter i arabvärlden.

Har hela världen blivit galen?

Men låt oss analysera själva händelsen. Den provokation, i form av en skeppskonvoj till Gaza, som burits fram av muslimska organisationer och militanta "fredsaktivister" blev en större framgång än de räknat med: Den gav dödsoffer.

De kan nu fortsätta peka finger åt Israel och beskylla landet för allt som någonsin gått fel under solen. Arrangörerna bakom konvojen, det fanatiska turkiska IHH och deras europeiska partners, har sedan dag ett varit tydliga med att målet var att bryta blockaden och genera Israel.

Den humanitära hjälpen ombord var inget annat än en distraktion från det verkliga syftet. Israel gjorde allt i sin makt för att stoppa båtarna; man vädjade till Turkiet och erbjöd sig att föra in nödhjälpen till Gaza via den israeliska hamnen Ashdod.

Israel bad också aktivisterna att ta med ett brev till den fängslade soldaten Gilad Shalit, men även här blev svaret nej. De militanta aktivisterna var inte intresserade av någon humanitär operation.

De ville bara fullfölja sin euro-arabiska propagandaoffensiv mot Israel i syfte att underminera den judiska statens legitimitet, fördjupa dess isolering och provocera fram en internationell reaktion.

Flera veckor innan avfärd började arabiska medier skildra förberedelserna tillsammans med aggressiva uttalanden mot Israel från arrangörernas sida. Varken detta eller Israels varningar gav några reaktioner runtom i Europa.

Ärlig medierapportering kring den faktiska situationen i Gaza har uteblivit. Detta trots att det är allmänt känt att blockaden inleddes som ett svar på terroristhandlingar utförda av Hamas, pågående vapensmuggling samt kidnappningen av Gilad Sahlit.

Alla vet också att det inte råder någon humanitär kris i Gaza. Israel släpper dagligen in dussintals - ibland hundratals - lastbilar med förnödenheter och bränsle. Tyvärr får vi dock agera måltavla för en arabisk och internationell propagandamaskin som konsekvent vägrar att erkänna någonting positivt med Israel.

Det handlar om "politisk korrekthet" i dess renaste form. Arrangörerna bakom den så kallade humanitära operationen visste mycket väl att de kunde framhärda i sina planer i skydd av arabiska och europeiska medier.

Så har det alltså skett. Och vi vet hur det gick till. De militanta "fredsaktivisterna" från den turkiska extremistorganisationen förberedde noggrant sitt bakhåll, och attackerade med skjutvapen, järnrör och knivar - efter att om och om igen ha bedyrat att de endast skulle använda passivt icke-våld. De uppnådde det förfärliga resultat de hoppats på.

Detta medan de alltså var fullt medvetna om Israels avsikter att föra skeppen till Ashdod, leverera förnödenheterna till Gaza och låta aktivisterna återvända hem.

En sådan lösning borde ha varit acceptabel för båda parter. Aktivisterna hade kunnat hävda en moralisk seger och Israel hade kunnat upprätthålla sin - fullt legitima - kontroll av vad som fördes in på Gazaremsan.

Men detta var alltså otänkbart för dessa aktivister, vars hat gentemot Israel inte känner några gränser. De ville skada Israel till vilket pris som helst. Självmordsbomben, där målet helgar medlen, är ju trots allt terroristens vapen framför andra.

Hade Israel något val? Då man inte visste vad eller vilka som fanns på båtarna fanns ingen möjlighet att låta dem passera. Hade skeppen släppts in i Gaza hade de följts av fler - fyllda med vapen och terrorister till det Hamas som upprepade gånger svurit att förgöra den judiska staten. Det var Israels rätt under internationell lag att stoppa konvojen.

Man kan också fråga sig var alla dessa fredsaktivister befann sig under de åtta långa åren då Hamas dränkte södra Israel i raketer? Var fanns de då Gilad Shalit blev kidnappad?

Var fanns de då Hamas tog over makten i Gaza i blodig kupp? Protesterade de då slakten fortsatte och så kallade oppositionsledare kastades från hustak eller fick sina knäskålar sönderskjutna?

Så står då Israel inför en fullskalig diplomatisk kris. En kris som Turkiet använder för att stärka sin egen position i Mellanöstern. En kris där arabstaterna - och Iran - kastar bränsle på elden för att åstadkomma ett fullständigt internationellt fördömande av Israel.

Den Europeiska Unionen lägger hela skulden på Israel - och bara Israel. Vi kan bara hoppas att en strimma förnuft lyckas återvända efter denna vanvettiga brådska till domarbåsen.

Zvi Mazel
F d ambassador i Rumänien, Egypten och Sverige. Medarbetare hos Jerusalem Center for Public Affairs.

• Tweet