Vahagn Avedian och Glenn Möllergren om riksdagens folkmordsbeslut:

"Medias bevakning brast i objektivitet"

Plötsligt skulle vi tycka synd om dem som förnekar ett folkmord. De som kämpar för upprättelse åt offren - de förvandlades samtidigt till onda. Så ser den bisarra scenförändringen efter Folkmordsbeslutet i riksdagen ut.

Officiella turkiska källor gavs massivt utrymme; deras armeniska motsvarigheter stängdes ute från svensk media.

Erkännandet 11 mars var en toppnyhet dagarna därpå. Fokus landade på kritiken av riksdagens beslut och på den turkiska ilskan, något som innebar att svensk media tycks all ambition till balanserad rapportering.

Vi presenterar med detta debattinlägg en undersökning av nyhetsflödet under perioden, en undersökning som inte kan beskrivas som vetenskapligt hållbar - men som ändå bör reflektera huvudpoängen om att svensk media har brustit i att framföra en nyanserad bild av situationen.

Studien bygger på artiklar som har publicerats mellan 10 mars och 26 april och som berör riksdagens beslut att erkänna folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker 1915.

De medier som ingår i undersökningen är nätupplagorna hos SvD, DN, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, GP, SVT, SR samt Newsmill. Därmed bör det klargöras att undersökningen kan ha missat en och annan artikel som inte har påträffats på de hemsidor som ingår i studien.

Total har 194 artiklar hittats. Artiklarna har kategoriserats utifrån innehåll och syn på riksdagens beslut och dess eventuella konsekvenser samt utifrån källor.

Den översiktliga bilden reflekterar riksdagsledamöternas förvåning om den negativa överton som framträdde i media strax efter riksdagens erkännande.

97 (50%) utav 194 artiklar kan tolkas som negativa/kritiska, medan 61 (31%) artiklar ställer sig positiva till riksdagens beslut och dess eventuella konsekvenser. Resterande 36 artiklar (19%) är antingen nyhetsrapportering om beslutet eller neutrala i sin analys.

Dock blir bilden en helt annan om man delar upp dem efter källa:
Exkluderas officiella turkiska källor hamnar plötsligt "positiva" artiklar i majoritet, 55 positiva mot 48 negativa.

De (negativt inställda) turkiska källorna var faktiskt fler än officiella svenska motsvarigheter, 49 mot 48. Huvuddelen av kritiken mot beslutet kom alltså från turkiskt håll.

Medan (negativt inställda) officiella turkiska källor återges i nästan var femte artikel, har vi inte lyckats hitta ett enda exempel på officiella armeniska uttalanden.

Vi undrar varför inte den officiella armeniska ståndpunkten har varit av intresse, då ett av de mest använda argumenten mot beslutet har varit att det skulle skada försoningsprocessen mellan länderna.

En intervju från Miljömagasinet med den armeniske ambassadören Ara Aivazian skickades till samtliga undersökta redaktioner, utan för denna studie synbart resultat.

Turkiska och armeniska organisationer i Sverige har citerats. Men medan turkiska (negativa) reaktioner finns i 13 artiklar hittar vi bara fem armeniska.

Ganska tidigt efter riksdagens beslut den 11 mars kunde man se den övervikt av utrymme som gavs till de turkiska kritiska rösterna samtidigt som motståndarsidan tonades bort.

Nyhetsbevakningen inför voteringen i riksdagen tycks ha varit så gott som obefintlig och begränsades till debattinlägg i kvällstidningarna och Newsmill.

Det var först efter att riksdagen hade fattat sitt beslut, eller snarare först efter att Turkiets reaktion uppdagades, som övrig etablerad media började kommentera riksdagens beslut och då med turkisk kritik i fokus.

Vi undrar hur det kommer det sig att de inhemska kritiska rösterna om riksdagens behandling, de som talar om "fel forum", kom först när den turkiska reaktionen var ett faktum och inte innan voteringen.

Frågan om krav på riksdagens erkännande av Folkmordet 1915 har ju varit uppe för diskussion vid tidigare tillfällen, senast den 12 juni 2008. Då röstade riksdagen om exakt samma erkännande och avslog detsamma.

Hur kommer det sig att ingen i svensk media eller någon av de kritiska rösterna uttalade sig då och ifrågasatte riksdagens lämplighet för att rösta om frågan? Har storredaktionerna i svensk media månne fått en släng av fartblindhet och gått loss på "den turkiska reaktionen" bara på grund av dess höga tonläge?

Svensk media verkar ha övergivit alla slagord som "balanserad rapportering", "nyanserad debatt" eller att "båda sidor ska höras".

Vi undrar: Skulle samma redaktioner som nu omfamnat officiella turkiska källor och exkluderat de armeniska - lika glatt ha fört fram nazisternas eventuella klagomål i samband med Nürnbergrättegångarna, och struntat i judiska reaktioner?

Vahagn Avedian
Fil. mag. historia och redaktör för Armenica.org

• Tweet