Jakob E:son Söderbaum, redaktör för Tradition & Fason:

"Monarkin verkligen värd att firas"

Inför det magiska datumet den 19 juni 2010, då kronprinsessan Victoria och Daniel Westling ska gifta sig, tycker Republikanska Föreningen att de har vind i seglen.

Liksom stora stygga vargen i sagan verkar de tro att det räcker att de huffar och puffar, så ska hela kungahuset blåsas omkull. Den svenska monarkin står likväl på mycket stadig grund.

Både i förtroende hos folket och ifråga om sakliga argument - såväl demokratiska som samhällsekonomiska.

Ur demokratisk synpunkt är det betänkligt att en president måste ha mer makt än vad den svenska monarken har idag för att överhuvudtaget kunna fylla någon funktion.

I republiken finns inte heller något konstitutionellt hinder mot maktcentralisering. Detta illustrerar tydligt att den konstitutionella monarkin utgör en säkrare form av maktdelning. Att det behövs ett "tak" för den politiska makten har 1700-talets
absolutism och 1900-talets diktaturer lärt oss (men kanske inte republikanerna?).

Väl att märka har de länder som varit konstitutionella monarkier under 1900-talet också varit de stabilaste demokratierna: Belgien, Danmark, Nederländerna, Norge, Storbritannien och Sverige.

Det finns också ett demokratiskt värde både i att statschefsämbetet i monarkin inte medför någon politisk makt, och att det går i arv. I monarkin uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur han/hon ska sköta sina representativa uppgifter och kunna företräda alla medborgare i en folklig gemenskap.

En president för sin del kan aldrig representera hela folket, utan bara den politiska majoritet som valt honom eller henne. Risken finns alltid att presidentämbetet grips av en notorisk maktmänniska, och för att bli omvald måste presidenten gå in för att påverka folkviljan.

Presidentämbetet bygger sålunda på politisk förmåga, i kontrast till monarkämbetet som bygger på rent representativ förmåga och som äger sin legitimitet just genom att vara så opolitiskt som möjligt.

Ofta hör vi republikanerna argumentera för hur dyrt det är med monarki, med utgångspunkt i det kungliga apanaget som uppgår till ca 100 miljoner kronor per år.

Av dessa går hälften till underhåll av de kungliga slotten, en kostnad som bestått även om vi haft republik. I själva verket är det betydligt dyrare med republik.

Vårt grannland Finland är förmodligen den bästa jämförelsen. Där kostar presidentvalen vart sjätte år motsvarande ca 350 miljoner kronor. Till detta kommer presidentens och presidentadministrationens löpande utgifter, vilka uppgår till ca 120 miljoner kronor per år.

Medan monarkin kostar svenska skattebetalare ca 50 miljoner kronor per år, så kostar alltså republiken finska skattebetalare ca 178 miljoner kronor per år.

Vidare smäller kungen, eller den regerande drottningen, av Sverige mycket högre utomlands än presidenten för ett lilleputtland längst upp i norr.

Monarkens nytta som ambassadör för svensk industri går omöjligen att ersätta med en aldrig så snygg eller karismatisk president. Det handlar förmodligen om hundratals miljoner kronors värde varje år för den svenska ekonomin, som skulle utebli om vi istället hade republik.

Frågan är närmast om det finns några intellektuella argument för att införa republik? Det vill säga utöver att vi därmed får ytterligare en folkvald person i den gigantiska svenska statsapparaten. För mig, och tror jag det flesta, är detta inte heller något argument - det är en dålig ursäkt.

Det är dags att fira ännu en högtidsdag för monarkin. En högtidsdag där man bokstavligen kan säga att monarkin gifter sig med folket!

Den republikanska vargen är givetvis sur över att inte vara bjuden på festen, och gruffar om att det är sagan det är fel på.

Jakob E:son Söderbaum
Redaktör för det konservativa e-magasinet Tradition & Fason, traditionochfason.se

• Tweet