De överlägset populäraste ministerkandidaterna är Fredrik Reinfelt och Anders Borg. 52 respektive 47 procent av de tillfrågade säger sig vilja se dem i sin drömregering.
Populärast bland de rödgröna (bortsett från Margot Wallström) är Maria Wetterstrand och Thomas Bodström med 38 respektive 32 procent. Mona Sahlin, däremot, tycker endast 17 procent platsar i en regering.
Mönstret upprepas när frågan handlar om vem man helst vill se som statsminister. 45 procent svarar Fredrik Reinfeldt. 9 procent föredrar Mona Sahlin. Svaren är dessutom förvånansvärt identiska även sett till kön, inkomst och var i Sverige man bor.
Det är förstås en sak att vilja se någon i en regering, och en helt annan att rösta på personens parti på valdagen. Personlig popularitet är inte samma sak som väljarstöd.
Carl Bildt hade exempelvis under sin period i Bosnien mycket höga förtroendesiffror som Moderaterna aldrig lyckades omvandla till valresultat.
Samtidigt illustrerar den här undersökningen, precis som en rad förtroendemätningar under våren, hur Moderaterna den senaste mandatperiod tagit över vad som tidigare varit Socialdemokraternas kanske viktigaste argument gentemot väljarna: Vi kan regera. Vi gör inte bort oss om ni låter oss ta hand om regeringsmakten.
Att Socialdemokraterna kunde dominera svensk politik under så lång tid handlar sannolikt till stor del om just detta. Man har aldrig varit ett särskilt ideologiskt parti utan har varit inriktade på just samma försiktiga reformism som Fredrik Reinfeldt försökte förmedla i sitt Almedalstal häromkvällen.
Det är med andra ord ingen slump att Moderaterna valt att göra sin egen version av Socialdemokraternas kända yuppie-med-dalmatiner-affisch från 1985. Precis som då handlar det om att visa vem som är bäst på att sköta ekonomin.
Att Moderaterna idag är i denna position handlar till stor del att man lyckats överkomma två av den svenska borgerlighetens förbannelser.
Dels att man historiskt alltid misslyckats med att hantera konjunkturnedgångar. Dels att tidigare borgerliga regeringar fallit sönder i interna bråk kring alltifrån skatter till brobyggen.
Men det handlar förstås också om Socialdemokraterna. Mona Sahlin har hittills inte lyckats särskilt väl med det projekt som stora delar av hennes politiska karriär handlat om.
Nämligen att anpassa Socialdemokraterna till en tid där metallarbetaren med sin fasta anställning och den tunga industrins villkor inte är politikens självklara utgångspunkter.
Men i stället för att själv försöka formulera vad socialdemokrati idag ska betyda, har framtiden outsourcats till Miljöpartiet. Svaret på frågan om vad Socialdemokraterna egentligen vill tycks fortfarande vara: Ungefär samma sak som Moderaterna, fast lite mindre eller lite mer.
Att då konfronteras med en regering som framstår som hyfsat kompetent och som i den ekonomiska politiken gjort ungefär samma sak som en socialdemokratisk regering skulle ha gjort gör det förstås inte lättare.
Moderaterna kommer att göra allt för att resten av valrörelsen ska handla om regeringsduglighet. Man kommer att göra det genom att tala om allmänintresse, ansvar och stabilitet.
Ja, man kommer kort sagt att låta som socialdemokrater brukar göra. Risken för Socialdemokraterna är att man kommer att framstå som en sämre kopia av sig själv.
Svend Dahl Doktorand i statsvetenskap vid Stockholms Universitet
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
