Efter Almedalen tar den äntligen slut. Politiken alltså. Åtminstone för en månad eller så framåt. Denna vecka består regeringen av endast fem ledamöter. Övriga 16 har semester.
Inga propositioner läggs och inga debatter om hur politikerna ska ordna upp våra liv åt oss arrangeras. Äntligen får vi vara i fred en stund, kan andas ut och gå ner i varv.
Men det är inte främst därför - att familjen Reinfeldt parkerar husvagnen vid Skara sommarland medan Mona och Bosse sprutar skumpa på varandra på yachten i Troppan - som vi känner oss lite mindre bundna av bojorna denna korta årstid.
Nog är det skönt att slippa få arbetslinjen nedkörd i halsen ett tag. Det finns inget egenvärde i att jobba, vilket blir extra tydligt när termometern ligger runt trettiostrecket.
Visserligen har vi byggt upp ett samhällssystem som kräver att alla jobbar väldigt mycket. Men det vore bättre att ändra på systemet än att uppfostra medborgarna med piska.
För kan folk försörja sig på annat sätt eller har de lust att leva på en lägre standard ska de få göra det. Det är inte att folk inte arbetar som är problemet. Utan att de lever på andras pengar. Det är endast i kontrast till bidragslinjen som arbetslinjen blir ett frihetligt begrepp.
Och ja, det är befriande att för en period vara utan tjatet om könsmaktordning, idén om att våra relationer bestäms av strukturer som är osynliga för vanliga människor i stället för av känslor och fria val.
Ett fritt samhälle kan inte bestå av ett ansiktslöst kollektiv, medborgarna får inte betraktas som en skock får där varje individ endast utgör en byggsten i elitens utopiska drömbygge.
Men det är inte bara politikens semester - frånvaron av retorik kring arbetslinje och könsmaktordning - som gör att vi känner oss mindre styrda dessa stilla veckor i juli.
Det är inte heller det faktum att skattefridagen inträffar under dessa veckor som gör landet lite lättare att leva i. Mer än halva året, fram till slutet av semestern ungefär, jobbar vi åt någon annan. Först därefter får vi själva smaka på frukterna av vårt arbete.
Nej, det är snarare vi själva som gör sommaren till frihetens tid. Vi börjar helt enkelt bete oss lite annorlunda. Det är inte bara värmen som gör att vi tar oss rätten att älska mer utomhus. Nog skulle vädret i maj eller september ibland tillåta en snabbis på en skärgårdsklippa.
Och det är inte bara alla uteserveringar som gör att vi inte skäms när vi dricker vin till maten en tisdag i augusti. Det skulle gå minst lika bra en torsdag i december.
Vi är också mer benägna att trotsa Anders Borgs uppfostringsskatt på tobak och ta oss en cigg till ölen vid vattnet i juni än i mars. Vi tar oss helt enkelt fler friheter än annars under den korta årstiden med långa dagarna.
Det är den annorlunda stämningen, sommarens speciella aura, som utgör skillnaden.
Att Sverige är ett annorlunda land på sommaren är något som inte minst utländska besökare brukar notera. Åtskilliga är de turister som begeistrade av sommarbesöket återkommer i december och besviket möter ett helt annat land. Det är inte bara eller ens främst vädret som förändrats. Det är vi själva.
Tänk om månaden juli kunde vara året runt. Då skulle Sverige vara ett mycket friare land, som på "kontinenten". Senast jag kollade satt faktiskt den skandinaviska halvön fast i den eurasiska landmassan. Så nog skulle vi kunna bli lite mer som de.
Möjligen skulle vi inte få lika mycket gjort som idag. Men det vore kanske inte så dumt. Så länge bara politikerna tar det lika lugnt som vi andra.
Debatt är SVT:s sajt för samhällsdebatt. Det är platsen där de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna diskuteras. Debattartiklar mejlas till debattartiklar@svt.se, och vi vill gärna ha ensamrätt.
SVT Play
