Abe Bergegårdh: Klassamhället existerar trots liberalernas fabler

Att diskussionen kring klassbegreppet blir så förvirrad är inte det minsta märkligt. Den liberala dagordningen dominerar den offentliga debatten så pass att även vänstern och socialdemokratin fullständigt kapitulerat inför en världsbeskrivning där samhället endast utgörs av individer, medan klasser tillhör det förgångna.

Vi sägs leva i ett klasslöst tillstånd där alla ges lika rättigheter och möjligheter, där alla människor är lika mycket värda. Var denna jämlikhet återfinns verkar dock ingen kunna svara på. Alla som har stämplat in vid ett arbetspass vet vem som bestämmer. Inte är det vi som jobbar. Inte är det majoriteten.

Trots de liberala fablerna som sprids om alla människors lika värde och individens helgd känner folk instinktiv att vi lever i ett klassamhälle. Problem uppstår när man försöker närma sig klassbegreppet, då det nästan uteslutande används som en beskrivande, identifiering av socioekonomiska skikt och grupper i samhället.

Då blir begreppet meningslöst, för det förklarar intet av hur samhället är organiserat och fungerar. Än mindre hur man faktiskt kan förändra det - om man nu inte anser det vara positivt att vissa ska slava åt andra, att vissa ska dö i förtid, att vissa ska må sämre. Helt enkelt att stora delar av befolkningen ska vara mindre värd.

Förvisso kan man som Daniel Ankarloo eller Göran Greider göra en statistisk analys för att slå hål på myten om arbetarklassens försvinnande, för att visa att den stora befolkningsmajoriteten faktiskt är arbetare med ett gemensamt intresse. Men då når man inte kärnan.

Karl Marx definition av klassbegreppet handlar om vilken ställning man har i produktionen av varor och tjänster. Är man för brödfödans skull tvungen att sälja sin arbetskraft tillhör man arbetarklassen. Att äga aktiefonder förändrar inte detta faktum så länge du inte kan leva på avkastningen.

Äger/kontrollerar man de medel som krävs för att producera varor/tjänster tillhör man den ägande kapitalistklassen - borgarklassen. En i grunden väldigt enkel, men samtidigt funktionell analys som i dag har större bärkraft än då Marx levde.

Samtidigt måste man vara medveten om att dagens arbetarklass är väldigt skiktad, men det förändrar inte det gemensamma grundintresset. Huruvida man har böcker eller porslinsfigurer i bokhyllan, huruvida man gillar amerikansk eller fransk film, huruvida man handlar på H&M eller Gucci avgör inte ens klasstillhörighet. Än mindre hur många poäng man tagit på universitetet.

Men medelklassen då? Denna klass var den under feodalismen framstigande borgerligheten som skapade dagens borgarklass. Medelklassens existens är ett av de främsta bländverk som sprids idag. Dock kan aldrig någon beskriva vad den är och vad den består av.

Däremot finns det ett mellanskikt bestående av 15-20 % av befolkningen som faktiskt tjänar på den nuvarande kapitalistiska samhällsordningen. Det är också detta mellanskikt som formerar, producerar och återfinns i det så kallade offentliga samtalet. Det är dem vi ser intervjua varandra i teverutan, det är dessa som tycker till, diskuterar och angriper varandra i pressen, det är dessa clowner som står och maler partipolitisk dynga.

Inte märkligt att de får en skev bild av verkligheten i den skenvärld de befolkar, umgås och kopulerar i. Men även den undangömda majoriteten luras tro att de själva är en försvinnande minoritet.

En annan myt som sprids är den om att klassklyftorna ökar. Visst är det så att de rika är rikare än någonsin, idag äger 1 procent av hushållen 77 procent av hushållens aktieförmögenhet. Arbetarklassen blir varje dag relativt sett fattigare, men vi blir ju inte mer arbetare för det. På samma vis skulle vi inte bli mindre arbetare av en rejäl löneförhöjning. Det ändrar inte relationen mellan kapitalist och arbetare.

Märk väl relationen - ingen är arbetare i sig. På samma vis som ingen kan vara ett syskon i sig, kan det inte finnas arbetare utan kapitalister och vice versa.

När jag önskar ett samhälle som inte grundas på penningens intresse utan en ordning där det centrala är varje människas fysiska och intellektuella behovstillfredställelse, så är det den nämnda relationen som måste upphävas.

Att avskaffa klassamhället innebär inte att rada upp dessa girigbukar till direktörer mot väggen och låta maskingevären tala, utan om att upphäva den privata egendomsrätten (av produktionsmedel). Och med den relationen som gör den ene till utsugare och den andre till utsugen.

Vad de flesta liberaler missar är att vad kommunismen strävar efter är inte arbetarklassens makt, utan klassernas avskaffande och hela mänsklighetens befrielse. Även girigbukarnas - som paradoxalt nog är lika fångade i sin roll som vi knegare.

Med ovanstående i åtanke begriper man också varför den rådande maktordningen knappast är intresserad av att diskutera klass, annat än som en meningslös kvantitativ indelning. För med en tämligen enkel klassanalys så kan man lätt vifta undan de dimridåer som dagligen sprids från ovan.

Dimridåer som försöker dölja det faktum att det finns en liten parasitär klick kapitalister som lever på oss andra - flertalet. Och den analysen medför ett medvetande, som den brittiske poeten Percy Bysshe Shelley så klart uttryckte på sin tid:

Stig upp som lejon efter slummern
I oövervinnlig mängd.
Skaka kedjorna som dagg till marken
Som i sömnen fallit på er.
Ni är många - de är få.

Abe Bergegårdh
syndikalist

• Tweet