När Stockholm var spionernas Mecka

Under andra världskriget var Stockholm en riktig spioncentral. En plats för militära underrättelseagenter som ofta befann sig här som ambassadpersonal med diplomatisk immunitet. Men varför samlades så många spioner i Stockholm och hur såg deras vardag ut?

Platsen är stadsdelen Östermalm i Stockholm. Ute i Europa härjar krig och förödelse. Och i det neutrala Sveriges huvudstad gör alla stormakter allt de kan för att få veta så mycket som möjligt om varandras förehavanden.

-I och med att Sverige inte var medlem i varken Warzawapakten eller Nato så fanns det ju större spelrum här än på andra platser, säger Thomas Roth, på Statens försvarshistoriska museer till ABC.

Historikern och forskaren Wilhelm Agrell beskriver i sin nya bok som heter "Stockholm som spioncentral" ett Stockholm som säkert är okänt för många. Agrells uppgifter i boken bygger till ganska stor del på gamla dokument som nu blivit offentliga.

Långvariga relationer
Alla främmande makter som var representerade i Stockholm gjorde sitt yttersta för att värva angivare och spioner. Vissa länder sökte efter kontakter bara för korta spioneriuppdrag och en del andra var ute efter långvarigare relationer.

Den svenska övervakningen av de främmande underrättelseverksamheterna och kontrollen av radiotrafiken till och från ambassaderna i Stockholm sköttes från Generalstaben i "Grå Huset" vid Östermalmsgatan.

Dessutom hade den svenska statspolisen hemlig bevakning av exempelvis den brittiska ambassaden på Strandvägen och avlyssnade radiotrafiken till och från den sovjetiska ambassaden på Villagatan genom att sätta upp avlyssningsapparater i husen kring den sovjetiska ambassadbyggnaden.

Norsk katastrof
Den tyska legationen hade sitt säte i Edelstamska huset på Blasieholmen. Efter en tid flyttade enheten för underrättelseverksamhet från Blasieholmen till Nybrogatan 27. Chefen för verksamheten som låg intill Östermalms torg hette doktor Hans Wagner trots att han inte sysslade med läkekonsten.

Ett hus på Jungfrugatan användes av den norska motståndsrörelsen. Thomas Roth som är 1:e intendent på statens försvarshistoriska museer menar att det skulle ha blivit en större katastrof om det hade blivit någon eldsvåda i huset eftersom norrmännen lagrade bomber och andra explosiva ämnen i sina lokaler.

Spionerna hade olika metoder för att kommunicera med sina källor och de träffades oftast på ölkaféer och restauranger. Ett annat sätt var att gömma dokument i till exempel Lill-Jans skogen som senare hämtades av agenter.

Åter i periferin
Stockholms roll som en spioncentral var inte enbart negativ. Staden var också en utmärkt plats för att komma med fredstrevare och för att skapa kontakter mellan de krigförande länderna.

-Efter kriget hamnade Stockholm i periferin. Under kalla kriget var exempelvis Berlin, Washington, Moskva de nya spioncentralerna. Och efter det kalla kriget minskade Stockholms vikt ännu mer. Och det ska vi kanske vara tacksamma för, säger Wilhelm Agrell.

• Tweet