När stormarna blåste och vindarna ven
då stod hon där ute så ensam
en martall, lik knotiga, vittrande ben,
men vacker och stark och så sällsam.
Hon mindes ej åren hon levat där
på heden, den karga och vilda
med rötter bland stenar, lavar och bär
och djuren som årskullar bilda.
Hon visste ej längre hur hon kommit dit
kanhända hon flugit med vinden
flugit med vinden likt örnarnas skrik
som ett frö, mot den nordiska vintern.
Hon tänkte på våren så långt bort den var
med allt växande liv i sitt sköte
och vårbäcken, isande glittrande klar
av solens och ytvattnets möte
Hon kände en trötthet så värkande svår
och tänkte på vinter och vila
men visste att sedan gryr ännu en vår
då solen får heden att spira.
Susanne Janeschitz
SVT Play
