"Längtan att bli älskad höll mig kvar"

Unni Drougge om hur misshandeln bröt ner henne

Stockholm är värst i landet när det gäller kvinnofridsbrott. Vad görs åt problemet, och hur tar man sig ur ett misshandelsförhållande?

Varje dag misshandlas och våldtas 24 kvinnor bara i Stockholms län. Det är mycket mer än i övriga landet. Nu börjar allt fler instanser ta mäns våld mot kvinnor på allvar och just nu utarbetas lokala handlingsprogram för hur man ska ta hand om misshandlade kvinnor. Men fortfarande är det skamfyllt att berätta vad man varit med om. ABC har mött en kvinna som vågar ge sin berättelse.

-Tänk själv. Där står jag, en kvinnosakskvinna, framför vitrockar på ett allmänt sjukhus. Sönderslagen och med blåtiror i hela ansiktet, som en siffra i statistiken. Det var genant och förödmjukande, säger författaren Unni Drougge.

Handlar om löften
Författaren Unni Drougge levde ensam med sina fem barn. Hon hade gjort sig känd som en frispråkig, kaxig och uppkäftig feminist med många uppdrag och många vänner. Så en dag gjorde Drömprinsen entré i hennes liv och de blev djupt förälskade. Men ganska snabbt insåg hon att kärleken var destruktiv, och hon höll långsamt på att gå under. Men något höll henne kvar.

-Det handlar, tror jag, om löften. Ett löfte som är så starkt och det vädjar till en hemlig önskan du haft i hela ditt liv. I mitt fall var det att bli älskad, villkorslöst, för den jag var. En önskan om att bli omhändertagen. Det löftet fick jag.

-Jag inser att det är en romantisk floskel. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag var så naiv. Det hade jag önskat sedan jag var liten flicka. Jag var beredd att ge upp allt för att det skulle infrias.

Självförakt
För göra bokslut över sitt misslyckade kärleksliv och ge röst åt andra misshandlade kvinnor har Unni Drougge skrivit en självbiografi om de sju åren av misshandel. I boken "Boven i mitt drama kallas kärlek", berättar hon om hur hon släpper taget om det viktigaste hon har: barnen, karriären, vännerna.

Och hon vittnar om det självförakt som så många andra misshandlade kvinnor också brukar berätta om.

-Jag tror man utvecklar ett självförakt när man lever i en misshandelsrelation. Inte bara fysiskt, utan man blir också kritiserad, förminskad och hånad. Då uppstår en försämring av självkänslan och det går fort. Det går som genom en fingerknäppning, och du tycker inte du är värd mer än den behandling du får.

-Jag upplevde hur jag hatade mig själv. Jag gick förbi bilder av mig själv på kylskåpet och ville spotta på mig själv. Jag tyckte inte jag förtjänade bättre än det jag fick.

Stort mörkertal
Unni Drougge är inte ensam. Kvinnor, i synnerhet ensamstående småbarnsmammor, lever farligt i Stockholms län. Här anmäls 25 procent fler fall av kvinnomisshandel än i övriga landet. Och 42 procent fler fall av grov kvinnofridskränkning. Och 60 procent fler våldtäkter.

Allt detta finns att läsa i en rapport från Centrum för folkhälsa. I rapporten oroar sig utredarna för det stora mörkertalet över alla kvinnor som faktiskt aldrig vågar anmäla sin plågoande.

-Man uppskattar mörkertalet för kvinnomisshandel till fyra till fem. Det vill säga fyra till fem gånger fler fall än de som anmäls till polisen. Våldtäkt och andra sexbrott ligger på 5-15 procent av alla fall som kommer till polisens kännedom. Så vi pratar om ett högre mörkertal, säger Karen Leander, som är utredare på Centrum för folkhälsa.

Vårdpersonal ska utbildas
Rapporten från Centrum för folkhälsa ska nu vara ett stöd i arbetet med att ta fram lokala handlingsprogram.

-Vi har tagit fram handlingsprogrammet i enighet, och nu gäller det att se till det inte bara blir en hyllvärmare. Det ska genomföras också. Det ska finnas lokala handlingsprogram på arbetsplatser och en särskild handläggare.

-Det handlar framför allt om att utbilda vårdpersonal så att upptäckter på kvinnor som söker för olika symptom att det är misshandel som ligger bakom. Och man ska våga fråga, säger sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (fp) i Stockholms stad.

Orsakerna till kvinnomisshandel varierar enligt forskningen. Ofta handlar det om kontrollbehov eller om beroende eller om rädsla över att någon annan faktiskt har känslomässig makt över en själv. Och vissa män blir upphetsade av själva våldet.

Skjuter bort sina vänner
Vilka är då kvinnorna som blir slagna? Är det bara de med dålig självkänsla?

-Jag vill inte hålla med tesen om att man ska ta eget ansvar, och hade man haft bättre självkänsla så hade man inte råkat illa ut. De behöver det så att de kan få uppmärksamhet och service som de behöver, säger Unni Drougge.

Det många av kvinnorna har gemensamt är att de skäms och skjuter bort sina vänner.

-Till slut är kvinnor i sådana här relationer så isolerade från sin omgivning, vilket också sker gradvis, att det är väldigt svårt att ropa på hjälp. Vem ska man ropa på? Jag var så nerbruten i det sista skedet att jag inte hade någon människa jag kunde kontakta när jag befann mig i den bottenlösa förtvivlan, så jag fick ringa jourhavande medmänniska.

-Då slog det mig när jag gjorde det, herregud, en gång i tiden var jag en firad och beundrad människa och hade unga kvinnor som såg upp till mig, och här sitter jag som ett vrak och ringer jourhavande medmänniska!

Vågade polisanmäla
Till slut vågade Unni Drougge polisanmäla. Den före detta sambon dömdes för misshandel och olaga hot.

-Jag kände att den där polisanmälan och den följande rättegången med domen är det enda sanningsvittne jag har. Annars kan folk tro att jag som författare fabulerat allt detta.

Men Unni Drougge lämnade inte den före detta sambon. Hoppet spirade fortfarande och hon lät sig bevekas. Dessutom är det inte en lätt sak för en misshandlad kvinna att gå, menar hon.

-Det är inte bara ett helvete för att mannen kan vara jobbig och bråkig, och kanske förföljer en. Det är också jobbigt känslomässigt. Du måste en gång för alla göra upp med den här drömmen som man närt under alla år. Det är en stark kraft i den drömmen. Nu måste man dumpa alla drömmar och förhoppningar. Och ofta finns det ekonomiska skäl. I mitt fall var det så. Jag var ekonomiskt beroende också.

Kraften kom tillbaka
Men en dag kom kraften tillbaka och hon lyckades till slut bryta sig loss och lämna mannen. Men det tog lång tid att läka och hon var sjukskriven länge.

-Jag kände inte igen mig själv, var så nedbruten att jag trodde jag skulle leva så, som djur i bur, mitt liv var som i ett fängelse. Det var svårt föreställa sig att jag kunde bli fri igen.

-Och det var inte förrän jag tog mig ur som jag längtade tillbaka till det liv jag en gång hade levt. Allt hade ju stannat upp. Men det rika livet ville jag vinna tillbaka och det har jag gjort i dag.

• Tweet