Foto: AFP/PrB

Kajsa varvar ner inför VM-starten

Sova lite längre än vanligt, slappa på rummet, ta en promenad i parken. Liksom bara låta tiden få gå. Ett liv som en katt om än bara för en fredag. Det är laddningen som ska ge Kajsa Bergqvist...guld, kanske?

Brons i Sydney-OS för fem år sedan, brons i Edmonton året därpå och när hon steg upp på pallen i Paris sommaren 2003 behövde hon inte titta på medaljen för att känna igen färgen. Inte guldets glans eller silvrets klara sken. Trea igen.

Där och då och en bra bit framöver tänkte hon på två ord med lika många bokstäver. De fyra i Aten och i guld. Så brast en sena på centercourten i Båstad. Och det var inte ett tennisracket som gick sönder. Smärta skreks ut, tårar föll och inget annat än en mödosam vandring in i mörkret väntade, med sådana oönskade sällskap som de stickande nålar av tvivel som brände en bra bit in i själen. Kajsa Bergqvist kom tillbaka.

Lugn i stormen
Och nu är hon här, i Helsingfors, på en restaurang som heter Aeropoli, inhyst på Finnairstadions ena långsida, den som vetter mot Idrottsgatan, inte långt från Olympiastadion.

Kval där på lördag, final på måndag.

I en lokal anpassad för den tid då svensk friidrott var något man log snett åt eller skrattade i smyg åt, alltså en lokal numera extremt underdimensionerad för en svensk presskonferens, stångas tv-kamerorna om att få de bästa vinklarna i jakten på Kajsa och en tjej som kallas Carro.

Kajsa Bergqvist bär i allt detta ståhej på det lugn som bara förunnas den som klarat sig genom eld och vatten.

Det verkar också vara lite av temat i de uppskattningsvis 30 ntervjuer hon ger till kreti och pleti i internationell media.

Hon säger:
-Jag har insett hur mycket jag älskar att tävla och hur mycket jag gillar att vara med i de stora mästerskapen. Det är aldrig bra att slita av en hälsena, men om det kommit något gott ur den process jag gått igenom så är det just det.

Glädjen största tillgången?
-Att få komma hit är en målbild jag tagit fram många gånger när det varit jobbigt och det gjort ont.

Bergqvist är högst i världen i år med de 2,01 hon hoppade i Europacupen i Gävle i juni. Hon har vunnit sju raka tävlingar. Men frågan är om inte glädjen att delta igen efter den svåra skadan är hennes största tillgång i veckoslutet.

-Det har aldrig varit så kul att hoppa som nu. Jag har insett att man inte kan ta för givet att man får vara med och hoppa två gånger i veckan och bara kan köra på. Jag har lärt mig mycket av det år jag varit borta.

Allt har en motpol. Sorg och glädje, motgång och framgång. Kajsa har träffat dem, en efter en.

Och nu, vem väntar?

Din dröm, dagarna innan kvalet och måndagens final?
-Min dröm är att få hoppa hem guldet och jag vet att det kommer att bli oerhört tufft. Jag hoppas att det är min dag när jag vaknar upp och att jag hoppar på toppen av min förmåga och att några av mina konkurrenter inte gör det.

Missar Stefan Holm
Och sen?
-Oavsett hur det slutar på måndag kommer jag att vara kvar till fredag i alla fall. Det är första gången jag har chansen att titta. Hade det varit som vanligt hade jag kommit hit på torsdag och tävlat fredag-söndag och de hade de flesta varit färdiga och en del åkt hem redan. Jag kan inte se någon nackdel med att tävla tidigt.

Kajsa Bergqvist ska hoppa, titta och njuta.

Men hon missar Stefan Holm.

-Ja, tyvärr. Min brorsa fyller 40 och det känns viktigare. Men jag kan se Stefan på tv hemma. Herrarnas höjdhopp är nog det roligaste att titta på. Inte damernas, för då betyder det att jag av någon anledning inte är med.

TT

• Tweet