Watergateaffären är en av de mest kända politiska infiltrationsskandalerna. Det började med att fem män greps vid ett inbrott i Demokratiska partiets högkvarter i Washington. Senare avslöjades att spåren gick tillbaka ända till Vita huset och att inbrottet hade beordrats av presidentens ledande medarbetare.

Det var precis innan presidentvalskampanjen 1972 och den republikanska Nixonregringen nekade först till all inblandning i inbrottet. Men Washington Post kunde med hjälp av sin anonyma källa, kallad Deep Throat, visa att flera av presidentens ledande medarbetare var inblandade både i inbrottet och i smutskastningskampanjer mot demokraternas ledande kandidater i presidentvalet. Det satte i sin tur fart på utredningen av Watergate.

Det visade sig att alla samtal i Vita huset spelades in på band. Det var ljudbanden som till slut fällde Nixon. Via inspelningar stod det klart att han fått kännedom om inbrottet och att han beordrat en mörkläggning för att försvåra utredningen. Nixon föredrog att som förste amerikanske president någonsin avgå i förtid. Flera av Nixons medarbetare dömdes till långa fängelsestraff, men själv beviljades han amnesti av sin efterträdare Gerald Ford.

Den hemliga svenska underrättelsetjänsten IB som spionerade på svenska vänsterorganisationer och förde hemlig åsiktsregistrering av misstänkta kommunister, avslöjades 1973 genom artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes i sin tur till fängelsestraff för spioneri.

En stor del av uppmärksamheten kring IB-affären kom att handla om IB:s påstådda samarbete med USA och Israel och organisationens verksamhet i tredje världen. Uppgifter om IB:s kopplingar till det socialdemokratiska partiet och LO genomlystes däremot inte då. I medier framfördes dock tankar om att IB:s egentliga uppgift var att socialdemokraterna i samarbete med LO och försvarsmakten, spionerade på vänstersympatisörer och drog nytta av den information som man fick fram. Återkommande uppgifter om denna koppling som till slut bekräftades genom förre IB-chefen Birger Elmér 1998 ledde 1999 till att en särskild granskningskommission tillsattes för att med stöd av speciallagstiftning klarlägga IB:s inrikesverksamhet.