Skochefen som försvann

Publicerad 29 mars 2006 - 19:16 Uppdaterad 19 juni 2006 - 16:33

Trots att vi bara varit här i fyra månader, jag och min fotograf Göran, är det redan många som frågat hur det är att jobba som journalist i ett land utan pressfrihet. Jag brukar svara att jag inte vet. Detta svar irriterar och förvånar.

-Hur kan du inte veta nåt sånt? Det måste du ju ta reda på!
-Ja, men det e lite luddigt liksom...
-Det fattar du väl att det är hur viktigt som helst om du ska jobba där!

Så hur ska jag förklara den konstiga känslan av att vara en artigt inbjuden, men ganska ovälkommen gäst? Den senaste tiden har varit en bra sammanfattning. När vi skulle planera två nyhetsinslag, ett om skotillverkare i Kina och ett om aidssjuka, kan ni säkert förstå vilken inspelning jag var mest bekymrad över.

Aids i Kina är inte partiledningens favoritämne, framförallt inte när det tas upp av omvärlden. Att intervjua skotillverkarna borde däremot gå lätt eftersom de bara skulle uttrycka sin ilska över att EU planerade att göra deras skor dyrare för de europeiska kunderna.

Ledningen "på kurs"
Mina farhågor skulle visa sig helt missriktade. När vi spelade in reportaget om de aidssjukas situation var det som om allting föll på plats av sig självt. Genom en förening träffade vi en eldsjäl som kämpar för att göra tillvaron bättre för dem som smittats. Han erbjuder dem rättshjälp och tillfälligt boende när grannar och vänner vänt dem ryggen. Efter intervjun frågade mannen om vi ville träffa några drabbade, och någon timme senare stod vi framför en fantastisk liten familj som, med värme, enkelhet och ilska berättade hur deras liv raserats efter en blodtransfusion.

Med skofabriken var det annorlunda. I östra Kina finns en stad som i stort sett bara tillverkar läderskor för export. Från Peking letade vi upp ett företag vi ville besöka.
-Javisst, sa chefen innan han insåg att vi var ett tv-bolag från EU. Glada i hågen flög vi ner till Wenzhou, en sträcka som mellan södra Sverige och norra Italien. Där hittade vi en taxi och var på väg till fabriken när telefonen ringde...

-Hej, detta är chefens sekreterare, vi glömde bort att hela ledningen skulle på kurs i dag och arbetarna har fått ledigt.
-Kan vi komma till kursgården då?
-Nej, den är långt utanför stan...

"Ibland behöver Kina folk som snyter sig i gardinen"
Upprörda ringde vi till skoförbundet i stan för att höra om de kunde hitta ett annat företag, helst innan planet gick tillbaka.
-Jag ska se vad jag kan göra, sa den myndiga damen. Tio minuter senare ringde telefonen igen.

-Hej detta är chefens sekreterare, nu är cheferna tillbaka från sin kurs och arbetarna har inte ledigt längre.
-Oj då, vad bra!
-Ja, visst har ni tur...

Pinsam granne
Hur kan det då vara så här? Att allting är möjligt i ena stunden och i den andra stört omöjligt? I grunden handlar det just om att utländska medier inte kan styras på samma sätt som den inhemska. Är man kinesisk journalist står både jobbet och friheten på spel i varje ordval. Det räcker såklart för att man ska följa spelreglerna, oavsett om man tycker de är rättvisa eller inte.

Men så finns vi utländska journalister där på spelplanen, som ett frikort ibland, och en nitlott andra gånger. De aidssjuka hade allt att vinna på att ge uppmärksamhet åt något som skuggats alltför länge. Skotillverkarna däremot hade allt att förlora. Inte kunde de tänka sig att man faktiskt kan ha ett kritiskt perspektiv gentemot sina egna politiker.

Att vara utländsk journalist i Kina är att vara den där grannen som blivit inbjuden till festen för att alla andra fick komma, men man har ögonen på sig eftersom man har rykte om sig att inte ha några spärrar, och middagen kan därför på ett ögonblick bli hur pinsam som helst.

Ibland behöver Kina folk som snyter sig i gardinen.

Fredrik Önnevall, SVT:s korrespondent i Beijing

• Tweet