Dags att summera

Publicerad 18 december 2006 - 09:54 Uppdaterad 23 april 2007 - 16:08

SVT:s regionala korrespondent Patrik Oksanen skriver dagligen under rubriken EU-kollen om vad som händer och vad som diskuteras i Bryssel.

Fredag 22 december

Sista arbetsdagen före jul, dags att göra veckans sista summeringen.

Roligast med jobbet: Alla möten med människor.

Mest intervjuad på kommissionen (2 gånger): Katharina von Schnurbein, kommissionären Spidlas talesperson, om arbetstidsdirektivet, ni vet lagstiftningen som gör att det inte finns jourtid.

Tråkigaste med Belgien: Att man alltid måste vara arg på företag, att man alltid måste utgå från att de klantar sig och inte har koll, eller rent av försöker lura dig, att ingenting händer utan att man ligger på. Jag gillar inte att vara arg, och det här tar på krafterna!

Bästa med Bryssel: Många trevliga, mysiga restauranger!

Favoritrestaurang: Oj, svårt att säga, men La Canne en Ville på hörnan i kvarteret är en höjdare, dit tar jag alltid svenska gäster, från mamma till kollegor. Deras Crème brûlée är superb.

Sämsta med restaurangerna: Det är inte billigt att äta ute, en singel som jag, som dessutom jobbar alldeles för mycket lägger ned rätt mycket pengar på att äta krogmat...

Höstens stora överraskning: På temat mat, inte visste jag att jag inte skulle sakna en svensk lunch. Att det är så lätt att hoppa över lunchmålet eller nöja sig med en baguette från slaktarn eller osttanten kunde jag inte drömma om.

Höstens mest omvända komplimang: "Måste du alltid ha slips, det blir sån kontrast till de andra reportrarnas ståuppor (ni vet när reporter står i bild i inslag och pratar", kom från min käre vän och kollega Arne Müller på Västerbottensnytt i Umeå.

Mest intervjuad i parlamentet (3 gånger): Jens Holm (v), två gånger för Mittnytt och en gång en intervju om Reach till rikssändningar.

Längsta inslaget: I Smålandsnytt, reportaget om Cecilia Thorfinn i nybyggarserien. Totalt 4:20, men då var vi hemma hos henne i Bryssel, med på dagis samt valvaka i Haag! Ett roligt och varierat inslag, också det inslag som fotograf Ronald och jag lagt ned mest tid på.

Konstigaste system: EU-kommissionens talespersonsystem har både fördelar och nackdelar, men en talesperson som ska ta alla mediefrågor i ett ganska stort ämnesområde håller inte längden, det blir för slumpartat om det finns tid, ork och hur den övergripande agendan ser ut. Att inte kunna få en intervju på en hel vecka i ett okomplicerat ämne är inte riktigt slugt när EU samtidigt klagar på att det är för litet mediebevakning. Samtidigt har flera talespersoner klämt in mina olika uppdragsgivare i schemat snyggt, bra och professionellt. Vet de vem man är har de dessutom svårare att säga nej, det är mänskligt.

Mitt största misslyckande: Att jag inte lyckats alls särskilt bra med att få mina 11 regionala uppdragsgivare intresserade av sådana saker som har stor påverkan lokalt och regionalt, men där det kräver en insats från hemmaregionerna. Jag tänker på Tjänstedirektivet och Reach, två gigantiska lagstiftningar som inte fått någon större uppmärksamhet på hemma plan.

Roligaste jobbonusen: Att skriva de här dagskrönikorna. Tack också kära alla för den återkoppling ni gett mig. Ledsen att jag inte alltid hunnit svara er.

Mest överraskande möte: Vänsterpartiets "kanslichef" (jo, hon har en ännu flummigare titel egentligen) i parlamentet Berit Dahlström mötte en möjlig europeisk framtid i en trappa i parlamentet. Ett par hundra militärer i uniformer kom vällande över oss när vi intervjuade henne. Ögonen blev rätt stora i Mittnytt-inslaget. .

Det jag är mest nöjd över: Att det verkligen går att bevaka EU med lokala svenska ögon, och att det går att få in materialet i sändningarna.

Så ett par nyårslöften:

Till publiken: Vid årsskiftet börjar Rolf Fredriksson i Bryssel som Aktuellt och Rapports Europakorrespondent. Då är vårt lag på plats med Christina Johannesson, Rolf Fredriksson och så jag. SVT får då en riktig redaktion i Bryssel, som enda svenska medieföretag. Vi kommer att satsa på att ger er den bästa svenska EU-bevakningen i SVT:s olika program, det under en vår när Romfördraget fyller 50 år, konstitutionsfrågan ska flyttas ut ur frysboxen och energikrisen lösas, det sker samtidigt som EU har att brottas med frågor som fortsatta turer kring arbetstidsdirektivet, torskfiskets framtid, det svenska kollektivavtalet står på spel i Vaxholmsfallet och mycket annat.

Till mig själv: Jag ska jobba något mindre (kanske bara heltid?) så att jag har tid att hitta det där gymmet jag tänkt att hitta. Att springa två-tre gånger i veckan är bra, men det behövs annat också.

Jag gör nu uppehåll till 8 januari, då skriver jag från Karlstad där jag ska prata på Värmlandsnytts konferens på temat hjärna vs mage i journalistiken (handlar om att för att veta att vi gör rätt måste vi ha siffror och inte bara gå på känsla).

God Jul och Gott Nytt År!

Torsdag 21 december

Gårdagskväll blev precis som myten om korrelivet, och en sådan möjlighet att befästa fördomar kan jag inte låta bli även om det var första och kanske enda gången det händer. Jag var med direkt i ABC:s 1910-sändning och rapporterade om väntan på beskedet på MAN och Scaniaaffären och tvingades spekulera litet ohemult mycket.

19:25 hoppade jag in i en taxi för att åka iväg till en restaurang i kvarteret där jag bor, bord var bokat för middag med två SVT-kolleger.
19:30 ringde telefonen från kontoret - du, ska nycklarna sitta kvar i dörren undrade Luc?

Tillbaka igen, och så vidare till madames restaurang. 20:00 fick jag besked via SMS om att beskedet kommit från kommissionen, kunde jag vara med på telefon i ABC 22:15?, jorå, visst sade jag.

Mellan varmrätten och efterrätten sprang jag hem, skrev ut beslutet och de kommentarer som hunnit komma, tillbaka till restaurangen, läsa på och beställa en utsökt Crème brûlée. Väntade med kaffet, gick ut på gatan, svarade på Carina Myllynens frågor, in igen, och så kaffet.

För första gången den här hösten var verkligheten i nivå med myten.

Veckans tema är annars summeringar. I dag tänkte jag summera några reflektioner om mina intryck av EU-apparaten. Min första och mest bestående lärdom är att det händer väldigt mycket, det sker med en hög hastighet. Beslut processas, föreslås, förhandlas och klubbas igenom i en hastighet som jag inte hänger med i.

Jag var väl lovligt naiv när jag kom och trodde att jag skulle kunna skaffa mig ett grepp om allt, jag tycker själv att jag har en god sorteringsförmåga och kapacitet att processa information - men det här har varit mig övermäktigt.

EU-projektet rullar på, och återrapporteringen på hemmaarenan Sverige är svag. Svenska medier, förutom SVT, har på plats enbart en journalist som ska bevaka hela EU, samt kanske också de närliggande länderna. Det räcker inte till. Dessutom är EU-materialet svårt att sälja in till hemmaredaktionerna.

Deskarna vet vem JO är, hur riksdagen fungerar, men när det kommer till EU blir det för krångligt för dem med generaladvokater, första läsningar, ministerråd och sånt. Efter ett decennium av medlemskap borde den svenska EU-journalistiken inte hindras av sådant, men det gör den.

Antalet beslut som tas är alltså stort, glappet mellan rapporteringen och beslutsprocessen blir ett demokratiskt dilemma. Jag lägger inga värderingar i min nästa mening, man kan tycka att det är bra, att det är dåligt eller att man inte bryr sig.

Mitt intryck är att EU i förflyttar frågor från nationalstaten till överstatlighet, och att det sker i en högre hastighet än vad man riktigt kan förstå från en svensk hemmahorisont med normal mediekonsumtion.

Många beslut som påverkar vardagen tas här i Bryssel. EU-kommissionen som Europas konkurrensmyndighet bestämmer att en fabrik i Karlstad måste säljas (och jobben flyttar till Kanada) för att godkänna att Metso och Kvaerner ska få slås samman, kommissionen som fördragens väktare drar Sverige inför domstolen för att vattenreningsverk i Norrland och i sydsvenska inlandet släpper ut för mycket kväve.

Europaparlamentet klubbar igenom en kemikalielagstiftning som påverkar industrier och konsumenter. Ministerrådet kommer inte överens om en ändring av arbetstidsdirektivet så att domstolens tolkning om jourtid måste gälla, något som nu innebär en kaosartad situation med avtal för kommun- och landstingsanställda.

Ett annat högst personligt intryck är att det är kul att vara här, det finns många spännande och roliga människor, och den internationella smältdegeln är en rolig och kreativ miljö.

I morgon avslutar jag höstsäsongen med uppräkningar, typ bästa/roligaste/sämsta samt nyårslöften.

Onsdag den 20 december

Nu är jag lycklig ägare till ett tillfälligt boendekort, som visar att jag är bor i Ixelles. Efter att fått köa ett tag i en underligt spontan, slingrande och lustig kö på kommunens utlänningskontor fick jag det tillfälliga kortet i handen. Det var en historisk relik jag fick i min hand. I tider med streckkoder och elektronik så fick jag ett hederligt hopvikbart, schysst, gammalt dokument i handen, sånt där ni vet som man numera nästan bara hittar på loppmarknader och agentfilmer från svunna tider där de har förfalskade papper.
Det lustiga är att jag ska tillbaka mellan 27 december och 27 april, med mitt kort, ett fotografi och ytterligare ett dokument för att hämta ut mitt sexåriga (?) kort, och jag fattar fortfarande inte varför jag måste gå två gånger. Som svensk är jag dock bra på att stå tyst och köa...

Summeringar var veckans tema.
Margot Wallström körde EU-kommissionens summering på tio punkter på en pressträff igår (som jag inte var på, satt och redigerade en massa jobb till jul- och nyårshelger). Wallströms tio punkter är en blandning av stort och smått, som billigare telefonsamtal, klubbandet av Reach och Tjänstedirektivet, nya medlemsländer och insatserna mot illegala flyktingar genom den gemensamma gränsbyrån Frontex. Om ni råkar se uppräkningen någonstans så kan ni komma ihåg att alla punkter inte är helt okontroversiella.

När det gäller kemikalielagstiftningen Reach finns det många besvikna svenska parlamentariker som Jens Holm (v), Carl Schlyter (mp), Lena Ek (c) och Hélène Goudin (jl). Kritiker menar också att kampen mot illegala invandrare betonar alldeles för mycket repressiva åtgärder. Aftonbladets Mats Engström har i sin EU-blogg till exempel jämfört texterna på toppmötet i Tammerfors 1999 och det i Bryssel 2006, slutsatsen är att det blåser snålare vindar. För övrigt rekommenderar jag kollegorna Bjerströms & Johannessons kritikerrosade dokumentär Pärleporten.

När man utvärderar sig själv vill man gärna lyfta fram det positiva, och kanske vinkla om och rättfärdiga det som inte är helt oomstritt. Det är ingen skillnad på EU-kommissionen och alla andra. En av alla andra är jag själv, jag ska ägna en del av dagen åt utvärdering med min närmaste arbetsledare som kommit från Stockholm för att vi ska gå igenom den här hösten. En siffra som vi räknat samman innan genomgången är att det blivit 40 inslag sedan början av oktober. Därutöver ett antal direktinhopp på telefon och vad vi kallar live-to-tape (bandad medverkan och svara på frågor). Dessutom har det blivit enstaka synkar och en del telegram också. En intensiv höst, som jag fortsätter att summera dagarna som återstår innan klockan ringer för jullov på fredag.

Tisdag den 19 december

De här sista krönikorna innan jag tar julledigt på fredag ska jag ägna åt summeringar.

Först ut är Finlands ordförandeskap i EU. Låt oss börja med det som är litet snaskigt och elakt. Finland magplaskade på några områden. Arbetstidsdirektivsmötet den 7 november kommer att gå till historien som ett dyrt möte. Genom att medlemsländerna inte kunde komma överens om översynen av arbetstidsdirektivet så blev det domstolens tolkning om att inte jourtid existerar som gäller framöver. Striden handlade paradoxalt nog om något annat, men lösningen hängde ihop.

Ett annat finländskt misslyckade är att ministrarna inte på två möten i rad lyckades komma överens om en minimiskatt på alkohol som i rena kronor handlar om löjligt låga summor. Detta skedde ungefär samtidigt som EU lanserade en alkoholstrategi för att få ner skadorna till följd av alkoholen.

Dessutom höll Finland alla på sträckbänken onödigt länge när EU skulle få en budget. Inte så lyckat förarbete säger korridorsnacket.

Jobbigt blev det i relationen till Ryssland, dessutom trilskade polackerna som stoppade en förhandlingsstart om strategiskt avtal. Finland fick i somras ett krig på halsen genom Libanonkriget, men man klarade att få fram ett vapenstillestånd i konflikten.

Därmed har vi glidit över på att räkna plus. Finland kan också notera bockar för kemikalielagstiftningen Reach, tjänstedirektivet, att de nya medlemsstaterna nu kommer med i det passfria Schengensamarbetet, att konstitutionen nu lämnas förberedd över till Tyskland, 7:e ramprogrammen och en hel del annat.

I Turkietfrågan så får inte Finland så många poäng för utfallet, men desto fler för att ha försökt. Finland har verkligen gjort stora ansträngningar på att försöka få Cypernfrågan att lossna och få fart på Turkietförhandlingarna, men misslyckats.

Det finns ett mönster i de finska misslyckandena som gör att ordförandeskapet faktiskt ter sig bättre än vad den första uppräkningen kan ge intrycket av. Finlands misslyckanden kom inom områden med redan djupa konflikter och låsningar, alltså mer eller mindre hopplösa frågor. Man kan lätt föreställa sig när president Halonen och statsminister Vanhanen sitter i julbastum och svär över turkar, cyprioter, tjeckisk öl, franska viner och envisa spanjorer som inte vill att britter ska jobba hur mycket som helst, och envisa britter som vill jobba hur mycket som helst och inte kompromissa.

Nu ska ni komma ihåg att pappa är från Finland, så jag kanske är snäll av det skälet, men mitt betyg blir att Finland klarade jobbet med litet höjd på ribban.

I dag ska jag hämta mitt belgiska tillfälliga boendekort eller vad det heter. Den 27 november var jag på besök och gjorde registreringen. De sade då att de inom tio dagar skulle skicka ett brev när jag kunde hämta kortet. Inte har jag fått något brev! Igår tröttnade jag och ringde, det hade visst blivit något fel, men de skulle skicka brevet nu. Spar portot tyckte jag, jag kommer in och hämtar det på en gång i stället för att vänta på ett brev och sedan hämta ut det. Sedan måste jag om en månad eller så tillbaka igen för att hämta ut mitt permanenta kort. Jag fattar faktiskt inte varför man inte får ett riktigt kort på en gång, men saker är ibland krångliga i det här landet....

Måndag den 18 december

Mindre än en vecka kvar till jul. Jag sitter här hemma i lägenheten och väntar på att kanske dyker det upp en bredbandstekniker från Brutele. Ute är det ca 5 grader och morgondimman håller på att lätta. Julstämningen kommer av Ainbusks julskiva.

Under veckan ska jag börja summera mina första månader innan jag gör jullov. Jul och nyår är som gjorda för att stämma av vad som varit och vad som skett, och sedan blicka framåt. Men i dag ägnar jag mig åt den här sista veckan.

Miljöministrar och jordbruksministrar kommer till Bryssel för respektive ministerråd under veckan. I dag presenterar kommissionen en Eurobarometer. Det är en opinionsundersökning om EU-medborgarnas attityder i en lång rad frågor, som vad man tycker om euron, konstitutionen, utvidgningen - men den här gången också om ifall cannabis ska legaliseras och vad man säger om homosexuellas giftermål.

Tidningen Financial Times, som för EU-kommissionen är vad DN Debatt är för svenska makthavare, har med en del om undersökningen i dag. De citerar Eurobarometern som visar att stödet för turkiskt medlemskap i EU har sjunkit i några av de länder som stöttar Turkiet mest. Bara 36 procent av britterna och 51 procent av spanjorerna vill se Turkiet som medlemsland. Turkiet får dock en liten god nyhet också, för samtidigt har FT gjort en egen opinionsundersökning som visar att en majoritet av invånarna inte tycker att religion är ett hinder för ett land att bli medlem i EU.

På onsdag har kommissionen sitt sista sammanträde före jul, då väntas förhandsbesked från kommissionen om en sammanslagning av MAN och Scania kan tillåtas eller inte av konkurrensskäl. Dessutom presenterar kommissionen ett förslag om att inkludera flyget i handeln om utsläppsrätter. På torsdag ska Christina Johannesson och jag bjuda våra korrekollegor på glöggmingel på kontoret. Jag hade nöjet att i helgen provsmaka den saffranspannkakan som hon ska göra till på torsdag.

Jobbmässigt har jag en del inslag som ska redigeras (fyra faktiskt) och ett eller två som ska göras under veckan. Så sysslolös lär jag inte bli.

Förresten, om ni undrar hur jag skickat iväg den här krönikan utan bredband, så är svaret att jag tackar min grannes trådlösa, oskyddade, nätverk som gör att jag någon gång då och då kommer ut på nätet...

Patrik Oksanen, EU-korrespondent Bryssel