Vinter-spelen i Turin är över och för svensk del kommer OS-året 2006 att gå till historien. Men vad minns du mest och bäst? Och vad gjorde du i medaljögonblicken? Skicka in din personliga spegling av det som etsat sig starkast fast i minnet från de olympiska vinterspelen i Turin!
Mitt referat: OS-MINNET
Publicerad 28 februari 2006 - 16:30 Uppdaterad 28 februari 2006 - 16:31
Sitter här o skakar av OS-obstinens, herregud det är ju fyra låååånga år kvar. Hur ska jag stå ut? Tur att det är Fotbolls-VM i sommar och ett sommar-OS snart inte alltför långt borta. Hur bra är inte Sverige i detta OS på en skala? Det är nästan för bra för att vara sant. Jag är så stolt över vårt land och våra fenomenala idrottsmän!
Min favvo är nog i alla fall Björn Lind (han och brudarna bröt liksom förbannelsen efter hur många långa år som helst) Och på vilket sätt sedan. Han såg oslagbar ut innan han körde sina lopp, vilken energi och utstrålning av total harmoni. Underbart. Fast Damkronorna rörde i mitt hjärta ordentligt, vilka doldisar som kämpar i skymundan av andra i sporten som tjänar 50 miljoner på ett år (eller halvår). Och Tre Kronor är ändå Tre Kronor, det är något magiskt med dem. (och nu kommer hela Sverige att dyrka dem)
Nej, alltså i mitt nästa liv blir jag idrottskvinna på heltid. Varför inte hockey? Tänk att få stå på Sergels Torg eller Medborgarplatsen och höra 10.000-tals människor tjuta och jubla när just ditt namn presenteras och sedan få sjunga nationalsången och se alla svenska flaggor. Jag blir tårögd och får rysningar i kroppen bara jag tänker på det.
Publicerad 23 februari 2006 - 10:45 Uppdaterad 23 februari 2006 - 10:46
Det var en grejt dag, en av de bästa i OS-historien. Tänk att det blev två guld och ett brons, samt ett bra resultat för Curling tjejerna så att det blir minst silver idag också.
Vi på jobbet följde sprinttävlingarna så mycket vi kunde mellan samtalen. Tyvärr så gick det ju inte så bra för tjejerna, men det blir nog bättre nästa gång. Men när vi såg Semifinalen med först Björn Lind och han tog ledningen direkt så kändes det som om vi hade en bra chans till guldet. Och sen när vi såg Semifinalen med Tobias Fredriksson så var man väldigt fundersam på om han skulle klara av sin semifinal eftersom han såg så trött ut efter sin Kvartsfinal, och när han sen gick om och tog ledningen så var man ju tvungen att ställa sig upp och bara heja på. Lagom till finalen så kändes det ju helt underbart när man vet att man som sämst bara får en medalj, och när det sen visar sig att det blir två, ett guld och ett brons så kändes det ju helt UNDERBART. Det var ju bara synd att Fredriksson var så trött så att han inte orkade med fransmannen i spurten. Men ett STORT GRATTIS till båda killarna.
Det var otroligt pirrigt direkt efter att Anja hade kört sitt första lopp, då man undrade har hon åkt fort eller gick det långsamt, det såg ju så smidigt ut så det var svårt att veta. Men sen ju längre tid det gick så förstod man ju att det var ett kanon åk som hon hade gjort. För att inte tala om det andra åket, det var ju en rysare det också. Man satt som på nålar i soffan. Min dotter förstod inte så mycket men hon blev uppspelt hon också av våran entusiasm, hon satt och höll tummarna hela tiden.
Publicerad 20 februari 2006 - 16:17 Uppdaterad 20 februari 2006 - 16:19
Idag var det dagen då hon äntligen skulle få sin revansch för det där snöpliga bronset i kombinationen. Men Anja strulade bort medaljen redan vid den första mellantiden där hon var efter. Istället fick hon se största konkurrenten Janica ta ett silver.
Personligen börjar jag fundera på hur många medaljer som Anja ska få med sig hem från detta mästerskap? Hon har redan nu två st. Det är två brons som det är olika känslor över. Bronset i störtloppet var en sensation och Anja var överlycklig. Bronset i kombinationen kändes som en sketen medalj.
Visst en medalj i olympiska spel är stort. Men Anja borde vunnit... Hon är själv mycket missnöjd över det då hon såg att kombinatinen förmodligen var hennes största chans. Idag blev det bara en tolfteplats. Känns som ett misslyckande med tanke på att hon blev världsmästare förra året.
Hon har fortfarande chansen i storslalom. Men där finns också spanjorskan Maria José Rienda Contreras och österrikiskan Kathrin Zettel. Dessutom ska man aldrig räkna bort Janica Kostelic. Hon är ju ändå regerande olympisk mästarinna i storslalom och har i år vunnit en världscuptävling i grenen.
Slalomen känns som om det är Janica Kostelic eller Marlies Schilds guldmedalj. Visst kan Anja vinna. Men chansen är mycket liten. Jag tror att detta mästerskap kan sluta utan guld för Anja. Det är inget scenario som jag drömmer om. Jag drömmer om att Anja ska ta både guldet i storslalom och slalom. Men det kommer att bli små marginaler. Det finns mycket som kan skilja Anja åt från en guldmedalj...
Förlust - Men damerna visade stort mod och hjärta och har nu börjat sin resa mot toppen!
Publicerad 21 februari 2006 - 08:46 Uppdaterad 21 februari 2006 - 08:47
Damkronorna förlorade finalen med 4-1. Men det var inte en dålig match. Visserligen var ett par av Kanadas mål billiga och hade lätt kunnat gå att förhindra.
Framtiden är ljus... För de svenska ishockeydamerna. De har legat eftet Kanada och USA i många år. Nu är inte hoppet mellan dem stort längre. Jag ser fram emot OS i Vancouver om fyra år. Där tror jag att det mycket väl kan bli ett svenskt guld.
De unga spelarna, bl.a. Pernilla Winberg är 16 år. Kim Martin var lika gammal i Salt Lake city för fyra år sedan. Det är stort för dem att vinna ett silver vi denna ålder. Det kommer att sporra dem inför framtiden... Och många av de svenska spelarna är unga vilket bara betyder att de kan fortsätta att utveckla.
Och jag måste erkänna... att trots att det "bara" blev ett silver så är det svårt att hålla glädjetårar tillbaka. Det är jäkligt bra gjort av tjejerna. Jag beundrar den kämparglöden som bl.a. Jenny Asserholt visade upp när hon försvarade Kim Martin mot en kanadensiska. RESAN MOT TOPPEN HAR BARA BÖRJAT!
Måste också erkänna att det var väldigt fint när alla kanadensiska fans tillsammans med spelarna sjöng den kanadensiska nationalsången...
Publicerad 15 februari 2006 - 09:10 Uppdaterad 15 februari 2006 - 15:01
De yttre förutsättningarna inför dagens skidsprintstafett kunde inte vara bättre, strålande solsken, det svenska vallateamet hade gjort ett mycket bra jobb med skidorna, detta plus Sveriges näst intill perfekta lottning för både herr- och damlaget gjorde att semifinalerna blev transportsträcka!
Så kommer då den rafflande finalen där man vet att Sverige har chans på medalj, ja till och med guld om allt stämmer. Anna Dahlberg verkar vara i kanonslag och kör första sträckan taktiskt helt rätt! Hon låter motståndarna dra i ett ursinnigt tempo och kan ligga bakom och spara kraft. Så ser jag då att Lina Andersson ser riktigt seg ut på sin näst sista sträcka och då börjar tvivlen på svenskarnas mentalitet att komma fram.
Anna Dahlberg, som inte visat samma form i världscupen som Andersson fortsätter att hålla i bra och ger Lina ett bra utgångsläge. Vilken kämpainsats på sista sträckan av tjejen tävlandes för Piteå, hon hänger på i täten och sen när hon verkligen bestämmer sig för att vinna, ja då har Kuitunen och Scott inte skuggan av en chans! Vilken vinnarskalle!
Alla var jublande glada och hade kanske inte samma förhoppningar på herrarnas final, trots att Björn Lind visat storform hela säsongen var Thobias Fredrikssons start länge osäker på grund av sjukdom. Medalj kändes som en stor framgång i det läget! Thobias och Björn kör dock även de helt taktiskt rätt och man närmar sig de sista sträckorna.
Jens Arne Svartedal och norrmännen hade bestämt sig för att grilla Fredriksson och skaffa Hetland en fördel gentemot Lind på sista, men avståndet blev inte tillräckligt stort tack vare en heroisk kämpainsats från Fredriksson, han tog verkligen ut sitt yttersta och orkade knappt växla till Björn Lind som var några meter efter. Upphämtningen till Norge och Ryssland gick relativt fort och lätt och nu var det tre lag som gjorde upp om medaljerna! Jag var tvungen att ställa mig upp framför tv:n för att mana på Sverige och Björn Lind och han låg som andre man bakom Hetlan inför upploppet. När sedan Rotjev gick upp vid sidan av Lind med knappt 100 meter kvar till mål trodde jag att guldchansen var borta, men Björn Lind - vilken kille, visade att framgångarna från världscupen inte var en tillfällighet utan fullkomligt kastade sig ut i spåret bredvid Hetland och tog några kraftiga staktag och skuttade likt en känguru in över mållinjen med en härlig segergest som avslutning!
Grattis Sverige till två OS-guld inom loppet av 20 minuter! Vilken succe!
Under kvällssändningarna från OS i Turin är Jan Rippe Peter Jihdes sidekick i OS-studion. För många tittare är Jan känd som en av medlemmarna i After Shave.
Med den blågula flaggan i fasta händer ledde en showande Anja Pärson in Sverige i vinter-OS 2006. Invigningen i Turin bjöd på allt från Armani till bjällerklang.
Längdskidåkningen är Sveriges största medaljko. Från skidspåren har vi mjölkat ut hela 51 OS-medaljer. Totalt har Sverige tagit 109 OS-medaljer genom tiderna. 40 stycken är guld.
Vinter-OS har arrangerats sedan 1924 men kunde mycket väl ha blivit av tidigare än så - i Sverige. Redan 1913 hade Sverige chansen, men ville inte. Ett kanske inte så stolt svenskt minne. Men det positiva historiska ögonblick att lyfta fram.
SVT Play
