De olika spåren i Palmeutredningen:

Holmér fokuserade på PKK

Då Palmeutredningen, med länspolismästare Hans Holmér i spetsen, tog fart var det närmast en självklarhet att den militanta kurdiska organisationen PKK var bland de första som kom på tal i genomgången av tänkbara gärningsmän.

PKK hade efter flera uppmärksammade våldsdåd inom Sveriges gränser stämplats som terrororganisation av regeringen. Även om det under utredningens första dagar inte fanns något mer konkret som pekade på en inblandning från PKK:s sida, fanns i alla fall här en motivbild av intresse.

Rutinmässigt plockade man de närmaste veckorna efter mordet in ett flertal personer som misstänktes för samröre med PKK och några husrannsakningar genomfördes också. Kulmen i inledningsskedet blev en senare JO-kritiserad raid mot Svensk-Kurdiska Föreningens lokaler då nio personer togs till förhör.

I just den vevan drogs den så kallade "33-åringen" in i utredningen och intresset för PKK svalnade av i någon månad.

Fånge uppgiftslämnare
I mitten av maj 1986 inkom dock till utredarna ett tips som snart skulle leda till att PKK blev Palmegruppens hemliga huvudspår.

Central uppgiftslämnare för Palmeutredarna blev "Seppo", en intagen på ett fängelse. "Seppo" berättade att två medfångar, en kurd och en jugoslavisk medlem av den kroatiska terrororganisationen Ustasja, var uttalade Palmehatare. Enligt "Seppo" ordnade han under en permission fram två vapen till den kurdiske medfången som överlämnades då även denne var på permission.

"Seppo" uppgav även att de två medfångarna möjligen vid något tillfälle kunde ha spanat mot Olof Palmes bostad i Gamla Stan. Under morddagen, berättade "Seppo" vidare, hade de två varit nervösa, ofta tittat på klockan och kroaten hade till och med sagt sagt "i kväll ska vi se hur det går för Palme".

PKK-kopplingar
Då polisen kontrollerade "Seppos" uppgifter visade det sig att de i allt väsentligt verkade stämma. Palmespanarna fokuserade på den kurdiske medfången. Dennes kopplingar till PKK kartlades. Ett indirekt samband upptäcktes men samtidigt var man väldigt långt från mordplatsen; det fanns uppgifter om ett vapen och det fanns några kryptiska hotfulla uttalanden rörande Olof Palme, men det var i stort sett allt.

Att detta ändå utvecklades till ett huvudspår vittnar snarast om hur fullständigt vilsna man var inom spaningsledningen under utredningens första månader.

Motivbilden var inte helt okomplicerad. Varför skulle PKK mörda Olof Palme, en av den turkiska regimens ivrigaste kritiker? Det fanns möjligen två skäl: Dels hade regeringen i januari 1984 avslagit en begäran från PKK-ledaren Abdullah Öcalan om inresa till Sverige, dels klassade regeringen i december samma år PKK som en terrororganisation.

PKK tog dock avstånd från mordet på Palme genom ett flygblad som spreds i Västtyskland den 3 mars 1986.

Bröllopssamtalet
Ett antal av de ledande PKK:arna hade varit telefonavlyssnade sedan 1985. Under sommaren 1986 började Palmegruppen gå igenom utskrifterna från avlyssningen och det var i det sammanhanget som de s.k. bröllopssamtalen dök upp, det vill säga märkliga konversationer som tycktes innehålla någon sorts kodspråk. Ett av dem - mellan en kurd i Västtyskland (K1) och en ledande PKK:are i Sverige (K2) - lät enligt utdrag från utskriften:

K1: Under detta år ska ni under alla förhållanden hålla bröllop
K2: Skall bli, skall bli. Naturligtvis får inte han lämnas över. Det får naturligtvis inte bli bröllop utan oss.
K1: Det vill säga om han finns på plats så kan de naturligtvis göra det eller hur?
K2: Herregud, vi kan ställa till med bröllop på gatan!
K1: Hmm?
K2: Det här bröllopet, ska vi ställa till med det?
K1: Naturligtvis, naturligtvis.

Samtalet utväxlades den 13 februari 1986, två veckor före Olof Palmes död och inom Palmegruppen var man övertygad om att uttrycket "bröllop" betydde "mord" och att ett sådant snart skulle inträffa "på gatan". Frågan som ställdes i efterhand var bara om det gällde Olof Palme eller någon annan.

Dagen före mordet hade dåvarande SÄPO-chefen i samtal med den sedermera kände Ebbe Carlsson sagt att han var oroad på grund av uppgifterna om att kurderna skulle ställa till med bröllop eftersom "vi vet att det betyder mord, men vi vet inte vem dom tänker mörda".

Vid analyser 1987 kommer utredare fram till att "bröllop" betyder "mord", men att det gäller mord på avhoppade PKK:are.

Holmér desperat
Under utredningen mot PKK framkommer hösten 1986 inte särskilt mycket nytt. Bristen på ny information leder till att mordutredningen går på tomgång och Hans Holmér är kring julhelgen 1986 närmast desperat. I sin bok skriver han:

"Nu eller aldrig måste polisen gå till botten med PKK. Det finns så många indicier, så många frågetecken att det strider mot alla rättsprinciper att ingenting göra, att låtsas som det regnar och blunda för verkligheten."

Även om de indicier som pekar mot PKK befinner sig på långt avstånd från gatuhörnet vid Sveavägen och Tunnelgatan, så kan inte mordutredarna, i alla fall inte Holmér, föreställa sig någon annan som ansvarig för mordet. Det leder fram till Holmérs begäran till åklagarna om en massarrestering av kurder. Åklagarna motsätter sig detta, de går endast med på 20 av de begärda 58 begärda arresteringarna.

Massarresteringar
Till slut inleds aktionen den 20 januari, de 20 plockas in för förhör men senare på eftermiddagen förklarar åklagaren Claes Zeime att alla utom tre personer omgående kommer att släppas.

Relationen mellan Holmér och åklagarna, som hela tiden varit ganska ansträngd, når därmed en bottennotering. Det slutar med att såväl Hans Holmér som Zeime kopplas bort från utredningen och kort därpå lämnar Holmér också tjänsten som länspolismästare. PKK-spåret har havererat - ser det ut som.

Ebbe Carlsson-affären
Men ärendet skulle få en fortsättning i form av en helt okänd skuggutredning som senare kom att mynna ut i Ebbe Carlsson-affären. Holmér kunde helt enkelt inte släppa PKK-spåret. Tillsammans med några säkerhetspoliser och Ebbe Carlsson fortsatte han att undersöka kurdspåret, samtidigt som ledningen inom SÄPO blev allt mer ointresserade av det.

Då Holmér misslyckades med att få polisen att fortsätta utreda PKK försökte man tillföra utredningen underrättelser genom att i utlandet inhandla buggningsutrustning. Då en polisman i början av juni 1988 ertappades med sådan appartur i tullen i Helsingborg, innebar det slutet på detta något märkliga projekt.

PKK-spåret dök upp några gånger under kommande år, men vid närmare undersökningar visade det sig att de "nya" uppgifterna inte gick att styrka.

Som med så många andra spår i detta mord kan man sammanfatta det sålunda: Rimligt på det abstrakta planet men osannolikt på det konkreta.

Lars Olof Lampers, SVT

• Tweet