Professor Christopher Gillberg vid Göteborgs universitet

Rätten avgjorde mål om forskningssekretess

Publicerad 24 maj 2005 - 12:28 Uppdaterad 20 juni 2006 - 09:21

Den infekterade striden kring Christopher Gillbergs forskningsmaterial tog sin början år 2000 när sociologen Eva Kärfve och barnläkaren Leif Elinder begärde en granskning av Gillbergs forskning om damp.

Gillberg har i sin forskning följt flera barn under många års tid och hans studie har bland annat resulterat i att barn som diagnosticerats med damp behandlats med amfetamin.

De misstänkte forskningsfusk och ville att Vetenskapsrådet skulle granska materialet. Vetenskapsrådet kan dock inte agera om inte universitetets rektor begär granskning, och det gjorde inte rektorn för Göteborgs universitet, där studien genomfördes.

Universitetet motsatte istället sig en utredning, med hänvisning till patientsekretessen. Ärendet överklagades till Kammarrätten.

Tre domar i kammarrätten gav kritikerna rätt. Materialet skulle få granskas, efter att det hade avidentifierats, men Gillberg lämnade inte ut materialet.

Efter flera påtryckningar från bland andra Justitieombudsmannen, kräver universitetet i augusti 2003 att Gillberg tar fram materialet, men han fortsätter sin vägran.

I maj 2004 förstör Gillbergs tre närmaste medarbetare, däribland hans hustru, allt forskningsmaterial från studien. 22 hyllmeter dokument strimlas sönder under tre dagar. Medarbetarna hävdar att Gillberg var ovetande om förstörelsen, då han var bortrest under de dagarna.

Händelsen polisanmäls av Göteborgs universitet och polisutredning pågår.

I januari 2004 beslutar JO att åtala Gillberg, rektorn och styrelseordföranden på Göteborgs universitet för att de trots domstolsbeslut vägrar att lämna ut materialet.

De åtalade hänvisar till att materialet innehåller mycket känsliga
uppgifter om patienterna och deras familjer, och att fullständig sekretess har utlovats.

Kritikerna anser å andra sidan att forskningen måste kunna kvalitet- säkras genom insyn och möjligheter till kontroll.

Striden sätter fingret på en brist i forskningssamhället: det finns i dag ingen opartisk instans som kan hantera misstänkt forskningsfusk. Vetenskapsrådet har i flera år en sådan, men ingenting har hänt.

Källa: TT, SvD

• Tweet