Striden om kemikalielagstiftningen

Publicerad 15 november 2005 - 13:20 Uppdaterad 20 juni 2006 - 10:38

Den debatt som nu förs har sitt ursprung i det förslag om skärpt kemikalielagstiftning som Margot Wallström lade 2003, när hon var miljökommissionär. Grundtanken i Margot Wallströms förslag var att lägga bevisbördan hos industrin. För att få använda kemikalier måste man visa att de inte är farliga.

Omfattande
Det finns i dag ingen lag som ålägger kemiindustrin att undersöka om en kemikalie är farlig innan den används.
Skulle en kemikalie ha oönskade effekter är det myndigheternas sak att bevisa att den är farlig för hälsa och miljö. Detta är givetvis ofta svårt att fastslå bortom allt tvivel och kan kräva kostsamma och tidsödande undersökningar.

I det ursprungliga utkastet från 2003 lades alltså bevisbördan huvudsakligen på industrin.

Sedan gick förslaget igenom EU:s omfattande beslutsprocess, och lobbyisterna kom igång. Det handlar om ett av de mest omfattande lagförslagen i unionens historia, och förberedelsearbetet är självklart både komplicerat och tidsödande. Det ger många tillfällen att förhandla - och också många möjligheter att påverka.

Debatten har varit intensiv.
-Det har varit ett högt och brutalt tonläge från båda håll, sade den svenska EU-parlamentarikern Lena Ek till SVT:s Agenda.

I dagsläget finns inte mindre än fyra olika kompormissförslag. Det som i första hand diskuteras är det som tre partigrupper (socialister, konservativa, liberaler) enades om i förra veckan.

Modifierats
Idén om industrins ökade ansvar finns kvar, men har modifierats på flera punkter. En av de centrala förändringarna, är undantaget för användning av kemikalier i mindre mängder.
Gränsen har satts vid tio ton per år. I Wallströms ursprungliga förslag sattes gränsen vid ett ton.

Det innebär att två tredjedelar av de 30.000 kemikalier som lagstiftningen omfattar inte skulle behöva granskas.

Dessutom skulle mycket av ansvaret för bedömningen inte längre ligga hos företagen utan hos EU:s nya kemikaliemyndighet med säte i Helsingfors.

Försöker jämka
I grunden försöker EU jämka ihop omsorgen om medborgarnas hälsa och rätten att slippa onödiga (och okända) risker med industrins lönsamhetskrav och konkurrensförmåga, och i förlängningen arbetstillfällen.

Det senare har spelat särskilt stor roll i Tyskland, som har en stor kemisk industri. Därför har de tyska socialdemokraterna, till skillnad från många partikamrater, varit skeptiska till skärpningar av kraven på industrin. Man har helt enkelt fruktat att det skulle kosta tyska jobb, något som vore synnerligen ovälkommet i den redan ansträngda tyska ekonomin.

Det var också den tyske ordföranden för parlamentets socialistgrupp, Martin Schulz, som sydde ihop den senaste kompromissen med de konservativa och liberalerna, som nu ser ut att bana vägen för ett beslut.

Nationella intressen
Här skönjs tydligt den tendens som ofta dyker upp i EU-sammanhang, att nationella intressen påverkar, överskuggar eller helt tar över partilinjer och politiska grupperingars agendor.

Den kompromiss som nu finns mellan majoriteterna i de tre stora partigrupperna i parlamentet beör ungefär mindre än hälften av förslaget, i första hand om det som handlar om hur, och vilka, kemikalier ska registreras och testas för farlighet.

REACH har framför allt behandlats i två av parlamentets utskott, miljöutskottet och industriutskottet. Miljöutskottet har i högre grad ställt sig bakom de ursprungliga tankarna, medan industriutskottet föreslagít större förändringar.

Dels alltså ifråga om hur stor andel av ämnena som skulle beröras, dels om hur utförliga uppgifter industrin ska förse myndigheterna med.

Anklagas för svek
Utskottets föredragande, den svenska centerpartisten Lena Ek, har därvid kommit i fokus, och anklagats för svek av svenska miljödebattörer. Den kritik hon fått av miljöminister Lena Sommestad avfärdar Ek som "hyckleri", och hävdar att miljöministern står bakom 95 procent av kompromissen.

Den svenska kemikalieinspektionen, liksom svensk miljörörelse är alltså kritisk och menar att svensk kemikalilagstiftning kommer att urvattnas, med större risker för medborgarna som följd.

Mot detta ställs, säger t.ex. Lena Ek, att Europa får en enhetlig lagstiftning som i många andra länder innebär en skärpning. Totalt sett, argumenterar de, blir det en vinst för den europeiska folkhälsan.

Oväntat stöd
Stöd från ett något oväntat håll har kemikalieindustrin fått av djurrättsaktivister, som fruktar att en hårdare kontroll av kemikalier ska leda till fler djurförsök. Motståndet bedrivs bl.a. med protestlistor på nätet.

För industrin är det i grunden en ekonomisk fråga, och man argumenterar att REACH i dess ursprungliga form är så kostsamt att det utgör ett hot mot ekonomi och sysselsättning i Europa.
Från motsatt håll kommer motargumentet att registreringen endast motsvarar cirka 0,05 procent av kemiindustrins årliga omsättning, om man slår ut kostnaderna på elva år.

Spricka i kommissionen
Det är inte bara i parlamentets arbete som debatten om REACH har stormat fram och tillbaka med förslag, motförslag och kompromisser följda av nya motförslag.

Den har också blottat motsättningar inom EU-kommissionen.
Wallström skrev i oktober ett skarpt formulerat brev till kommissionsordförande José Manuel Barroso, sedan industrikommissionären Günter Verheugen hade presenterat ett inofficiellt förslag från kommissionen mitt under EU-parlamentets behandling, ett förslag som på flera punkter gick industrin till mötes.

Wallström vände sig bl.a. mot att Verheugens förslag inte hade diskuterats i hela kommissionen.
-Det är viktigt att inte stiga över linjen för det kollegiala sättet att jobba, sade Margot Wallström då.

Ministerrådet
Förslaget är inte i hamn med ett beslut i EU-parlamentet. För att ett slutligt direktiv ska kunna utformas måste ett beslut fattas i ministerrådet. Enligt den plan som ordförandelandet Storbritannien lagt skulle ett sådant kunna fattas den 28-29 november, något som dock Tyskland har motsatt sig.

Torbjörn Jacobsson
Aktuellt