Mardrömmen fortsätter för Rwandas våldtagna

Publicerad 6 april 2004 - 14:46 Uppdaterad 20 juni 2006 - 16:08

Tio år har gått sedan folkmordet, men för många kvinnor i Rwanda är mardrömmen långt ifrån över. De överlevde massakrer i sina byar - men blev "dödsmärkta" när de våldtogs av hiv-smittade soldater.

1994 fick Rwandas folk uppleva ett av de värsta våldsutbrotten någonsin. Under loppet av hundra dagar dödades 800.000 personer i ett land som är mindre än Småland. Men vad många inte vet är att 250.000-500.000 kvinnor och flickor blev våldtagna i samband med folkmordet, enligt en FN-rapport. Somliga våldtogs vid hutu-milisens avspärrningar, andra hölls som sexslavar i utbyte mot ett tillfälligt skydd.

-Under kriget lovade militären vid fronten att skydda mig. I stället kidnappade de mig och våldtog mig i deras hem. Militären turades om att ha mig i deras hem i två till tre dagar i taget, sedan var det någon annans tur, berättar hiv-positiva Francine i Amnestyrapporten Marked for Death: Rape Survivors Living with HIV/Aids in Rwanda som släpps på tioårsdagen av folkmordet.

Många mördades direkt efter våldtäkten. Francine undkom med livet i behåll, men i likhet med 70 procent av våldtäktsoffren smittades hon med hiv. De flesta av de flickor och kvinnor som smittades har dött nu. Andra lever än, men uteslutna från samhället, stigmatiserade och utan hopp för sig själva och sina barn.

Nekas hjälp
De våldtagna och hiv-smittade kvinnorna anses dödsmärkta, improduktiva och omoraliska. Bara ett fåtal har fått någon medicinsk hjälp. Trots sin utsatthet nekas många våldtagna hjälp från den statliga fonden för överlevande från folkmordet.

-Min första make dödades under folkmordet. Jag hade en tre månader gammal baby, men blev ändå våldtagen av milisen. När jag fick veta att jag var smittad med hiv sade min andre make att han inte kunde leva med mig längre. Han skiljde sig och lämnade mig med tre barn, så nu vet jag inte hur jag ska kunna köpa mat, betala hyra och skolgång... Mest oroar jag mig för vad som ska hända med mina barn om jag dör, berättar ett våldtäktsoffer i Kigali i Amnestyrapporten.

Kvinnornas sjukdom, fattigdom och traumatisering gör dem särskilt utsatta för nya övergrepp, och det gäller även deras barn. När de blir föräldralösa får de svårt att hävda sin arvsrätt, få tak över huvudet och skydda sig mot våld och nöd.

På det viset fortsätter folkmordet att kräva och förstöra nya liv - tio år efter våldsutbrottet som brukar kallas världssamfundets största misslyckande.

Sara Stylbäck, SVT text & webb