Frågan om dödshjälp upprör och berör

Publicerad 24 mars 2005 - 16:55 Uppdaterad 20 juni 2006 - 11:24

Den 22-årige sonen stod inte ut med att se sin gravt hjärnskadade mamma lida. Till sist avslutade han hennes liv med en dödlig dos sömnmedel. Han dömdes till ett års fängelse för dråp av både tingsrätt och hovrätt.

Men detta innebär inte att de jurdiska gränserna är fullkomligt tydliga i de fall där motivet visserligen är medkänsla, men där offret inte kunnat ge sitt samtycke.

Så kallade barmhärtighetsmord och dödshjälp är en kontroversiell och laddad fråga. I Sverige och i många andra länder har en legalisering av aktiv dödshjälp av och till diskuterats under många år - i själva verket diskuterade redan antikens filosofer frågan. Frågan om hur vi dör angår oss alla och berör grundläggande moralfilosofiska begrepp.

Dödshjälp är dock inte ett begrepp utan flera:

Passiv dödshjälp innebär att man i vården av svårt och obotligt sjuka låter bli att sätta in åtgärder som syftar till att förlänga livet. Beslut om passiv dödshjälp fattas av läkaren i samråd med patienten eller dennes anhöriga. I Sverige har detta blivit en del av vanlig sjukvårdspraxis.

Aktiv dödshjälp är åtgärder som direkt leder till patientens död, t.ex. en överdos av sömnmedel. Aktiv dödshjälp betecknas som mord eller dråp i Sverige, men är under vissa former lagligt i t.ex. Nederländerna och Belgien.

Frivillig dödshjälp innebär att läkaren på patientens egen begäran vidtar åtgärder för att förkorta dennes liv.

Vid icke frivillig dödshjälp är patientens vilja okänd.

Vid ofrivillig dödshjälp dödas obotligt sjuka, skadade eller handikappade mot sina viljor. I Nazityskland dödades på detta sätt hundratusentals personer som ansågs belasta nationen. Det skrämmande exemplet från Hitlers dödshjälpsprogram sätter än i dag sin prägel på debatten.

Dessutom förekommer begreppet assisterat självmord i debatten. Att på direkt uppmaning från en svårt sjuk person plocka fram en dödande dos av dennes medicin och inte tillkalla hjälp förrän döden inträtt är inte olagligt i Sverige.

Inget politiskt stöd
I Sverige finns det inget starkt politiskt stöd för dödshjälp. Inget av riksdagspartierna driver dödshjälpsfrågan och senast 1997 tog regeringen ställning mot dödshjälp. I en skrivelse förklarar regeringen att läkarkårens uppgift är att rädda liv. En legalisering skulle kunna leda till att människors tillit till sjukvården urholkas och skicka skrämmande signaler till svårt sjuka personer som trots allt vill leva. En patients uttryckta önskan att få dö kan bottna i otillräcklig smärtlindring, omvårdnad och psykologisk hjälp. Men brister i vården i livets slutskede får inte kompenseras genom legalisering av dödshjälp, slår regeringen fast.

Dödshjälpsförespråkarna, t.ex. medlemmarna av föreningen Rätten till vår död, menar att det ytterst handlar om rätten att bestämma över sin egen kropp, rätten att avsluta sitt liv och sitt lidande när man själv känner att tiden är inne. Genom att upprätta så kallade livstestamenten, där man i förväg undanber sig onödiga livsförlängande handlingar om man är döende. Enligt Rätten till vår död skulle sådana testamenten skänka trygghet till den enskilde och de anhöriga men även till vårdpersonalen.

Oro för glidning
Motståndarna varnar för risken för en farlig glidning i moral och lagstiftning om det blir lagligt att döda. Rätten att bli dödad av staten kan lätt bli till en plikt för vårdkrävande sjuka, gamla och handikappade, menar de.

De handikappades riksförbund, DHR, har uttryckt en rädsla för urholkning av människovärdet om dödshjälp skulle tillåtas. Enligt DHR händer det redan att deras medlemmar hamnar i situationer där deras rätt till livsnödvändig behandling ifrågasätts av vårdpersonal med en egen uppfattning om vad livskvalitet är för något. I en målskrivelse, antagen på en kongress 1996, tar organisationen klart avstånd från all dödshjälp.

Varnar för nederländsk utveckling
DHR lyfter fram utvecklingen i Nederländerna som ett varnande exempel och hävdar att det där hänt att kroniskt sjuka men inte döende personer fått dödshjälp, att deprimerade fått dödshjälp, att initiativet oftast tas av anhöriga och att var tredje som får dödshjälp inte bett om det själv.

Som argument mot så kallade livstestamenten anför DHR att uppfattningen om vilket sorts liv som är värt att leva kan förändras med åren och omständigheterna. Vad händer med den som uttryckt en önskan att få dö före eller just efter en sjukdom eller en olycka och ändrat uppfattning först efter att detta inte längre kan uttryckas? Önskan om dödshjälp uttrycks oftast av unga och friska personer, för vilka sjukdom, lidande och död känns lika avlägset som skrämmande.

I Sverige finns det i dagsläget ingenting som tyder på att dödshjälp kommer att tillåtas. Däremot bemöts de som tar lagen i egna händer och dödar en sjuk anhörig ofta med sympati och döms till straff långt lindrigare än de sex år som är minimistraffet för dråp.

Här är några uppmärksammade svenska fall fr¨ån de senaste decennierna:

2002: En man från Örnsköldsvik kväver sin svårt sjuka mor till döds och döms av hovrätten till tre års fängelse för dråp. Det låga straffet motiveras av mannens psykiska störning.

1998: En 80-årig cancersjuk far från Karlskoga dödar sin förståndshandikappade son, eftersom han inte tror att sonen skulle kunna leva ett värdigt liv när han själv dog. Fadern döms till rättspsykiatrisk vård för dråp.

1995: En mamma från Falun hjälper sin svårt sjuka dotter att dö genom att ge henne sömntabletter. Mammans frias från dråp eftersom hennes gärning bedöms som medhjälp till självmord.

1987: En man kväver sin svårt sjuka hustru med en kudde. Kvinnan hade uttryckt en stark vilja att dö och själv misslyckats med att begå självmord. Villkorlig dom för dråp.

1977: Journalisten Berit Hedeby hjälper en totalförlamad man att dö med hjälp av injektioner. Mannen hade själv uttryck en önskan att dö. Hedeby dömdes till ett års fängelse för dråp.

Sara Stylbäck,
SVT text & webb

Källor: TT, Rätten till vår död, De handikappades riksförbund, Nationalencyklopedin

• Tweet