Han satte järnridån i gungning

Publicerad 4 april 2005 - 10:32 Uppdaterad 20 juni 2006 - 11:42

En visionär, förnyare och frihetskämpe som stred för ett enat Europa. Aktuellts utrikeskommentator Stig Fredrikson skriver om påvens politiska betydelse för Europa och järnridåns fall.

Som kyrkopolitiker var Johannes Paulus II en konservativ försvarare av den katolska kyrkans dogmer. Som utrikespolitiker var han en revolutionär visionär och förnyare. Med sin uppväxt i ett kommunistiskt och Moskva-dominerat Polen gjorde han som påve en insats för att få ett slut på öst-väst-uppdelningen i Europa som är svår att överskatta. Johannes Paulus II predikade frihet för folken i Central- och Östeuropa långt innan Michail Gorbatjov ens var påtänkt som sovjetisk reformator.

Gav polackerna mod
Efter att kardinal Karol Wojtyla hade valts till påve i oktober 1978, gjorde han sitt första återbesök i sitt hemland Polen i juni 1979. Han samlade då miljonpublik vid utomhusmässor, helt spontant, och bara genom det avslöjade han den kommunistiska partiledningens brist på legitimitet eftersom den var tvungen att kommendera ut folk till sina massmöten.

Han höll tal till de församlade som formellt var predikningar men i praktiken också var politiska tal. Han påminde polackerna om att Polen i nästan tusen år inte bara hade varit kristet utan också ett land som tillhörde Europa, och att det Europa som var delat mellan öst och väst, egentligen var något onaturligt. Han sa att ur den tusenåriga polska kyrkans perspektiv kan järnridån inte vara något för evigt bestående.
Han gav det polska folket mod att räta på ryggen och så småningom kräva tillbaka sitt nationella oberoende.

Startade järnridåns fall
På samma sätt som Gorbatjov i slutet av 80-talet satte Johannes Paulus II med sitt besök i Polen 1979 igång en utveckling som sedan inte gick att stoppa. Den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet bildades i augusti 1980, och ledaren Lech Walesa hade alltid en bild av den Svarta Madonnan från klostret i Czestochowa på sitt kavajuppslag.

Visserligen kom bakslag med krigstillståndet i Polen i december 1981. Men efter att den nye partichefen i Moskva Gorbatjov gjort klart att han inte tänkte beorda ut Warswawapaktens stridsvagnar för att slå ned frihetsrörelserna i sovjetimperiet, var järnridåns fall nära förestående. Och kanske borde Johannes Paulus II ha fått dela Nobels fredspris med Gorbatjov 1990.

Ville ena Europa
Johannes Paulus II brukade säga att Europa måste andas med två lungor. Östra och västra Europa var lika viktiga för en fungerande helhet. Sin sista stora insats för ett enat Europa gjorde han 2003 då han inför den polska folkomröstningen om medlemskapet i EU uppmanade sina landsmän att gå och rösta och att rösta ja. Kanske var det hans vädjan som åstadkom både ett överraskande högt valdeltagande och en förkrossande ja-seger.

Stig Fredrikson, Aktuellt