Analys av Mats Knutson:

Wallströms nej kan bli ett ja

Wallströms nej till partiledarrollen överraskar inte. Men hon kan komma att ändra sig - precis som Göran Persson en gång gjorde. Det stora problemet är dock att alla tycks inställda på att Persson ska avgå - inte bra när partiet är på väg in i en valrörelse, skriver Aktuellts politiske kommentator Mats Knutson.

"Hon är den i särklass populäraste kandidaten. Långt populärare än statsministerns egen kronprins, finansminister Pär Nuder."
-' Margot Wallströms besked att hon inte vill bli socialdemokraternas partiledare är inte överraskande. Hon har lämnat detta besked vid flera tillfällen tidigare, bland annat i samband med första maj förra året. Då var spekulationerna omfattande omkring en eventuell comeback från hennes sida i svensk inrikespolitik.

Statsminister Göran Persson hade månaden innan erbjudit henne en ministerpost, som hon artigt men bestämt tackat nej till. Samtidigt bedyrade hon offentligt att hon inte hade för avsikt att kandidera till partiledarposten. I stället utnämndes hon till EU-kommissionär för ytterligare en femårsperiod.

Populäraste kandidaten
Trots Wallströms besked förra året har hon gång på gång dragits in i spekulationerna om Perssons efterträdare. Olika enkäter och opinionsmätningar har visat att hon är den i särklass populäraste kandidaten. Långt populärare än statsministerns egen kronprins, finansminister Pär Nuder.

Därmed har Margot Wallström, trots sina tidigare nej, i den offentliga debatten kvarstått som en tänkbar efterträdare. Uppenbart är det den bilden hon nu effektivt försöker ta död på.

Hennes nej tycks vara definitivt och oåterkalleligt.

"Den som för tidigt visar sitt intresse för ett partiledaruppdrag riskerar att gå miste om det."
-' Det skulle kunna gynna Göran Persson, som plågas av spekulationerna omkring sin egen framtid och den uppslitande efterträdardebatt som just nu tvingar partiet att fokusera på helt andra saker än sakpolitiken. Med Wallströms besked kan den frågan föras undan från dagordningen.

Man ska därför inte bortse ifrån möjligheten att hennes offentliga nej har uppmuntrats av statsministern. Med detta blir han av med en besvärlig debatt omkring en person han anses ha dåliga relationer med.

Persson och Ohly kovände
Men den svenska politiska nutidshistorien har visat oss flera definitiva nej, som till slut har blivit ja. Först när Göran Persson själv blev partiledare. In i det sista bedyrade han att han inte ville - sedan tackade han ogenerat ja. Samma sak med Lars Ohly. Nej, nej, nej, var hans svar offentliga svar under lång tid. Han hänvisade till familjesituationen och var till och med beredd att slå vad med enskilda journalister för att understryka sanningshalten i sitt nej. Men också hans nej blev ett ja när frågan till sist kom från valberedningen.

Vad detta visar är att uttalanden i sådana här situationer inte säger särskilt mycket om hur de enskilda kandidaterna verkligen kommer att agera i ett skarpt läge.

Tvärtom. Den som för tidigt visar sitt intresse för ett partiledaruppdrag riskerar att gå miste om det. En person som måste övertalas av partiet tenderar att få en starkare ställning under den första kritiska tiden. Den som säger ja för tidigt ger också medierna längre tid att granska ens förflutna. För Mona Sahlin slutade det riktigt illa.

Odlar sin gloria
Om Margot Wallström långt inne i sitt medvetande håller en dörr öppen för att bli partiledare agerar hon helt enligt skolboken. Ingen socialdemokrat kommer att döma henne hårt om hon skulle ändra sig och till slut acceptera partiledarskapet. Under tiden fram till dess att Göran Persson väljer att avgå kan hon på tryggt avstånd från den inrikespolitiska debatten fortsätta att odla sin gloria som EU-kommissionär. Uppdraget ger henne status i den allmänna opinionens ögon och placerar henne en nivå över den svenska politiska debatten.

Det vore otänkbart att hon redan idag, innan ens Göran Persson sagt att han tänker avgå, offentligt skulle ha öppnat för partiledaruppdraget. Så fungerar inte politiken. Det vet Göran Persson och det vet Margot Wallström.

Men hennes nej tycks vara definitivt och därmed går socialdemokratin miste om den partiledarkandidat partiet allra helst ser ut att vilja ha. En kvinna som förenar internationellt arbete med förnyelse och föryngring. En helt ny ledarstil efter Göran Perssons år vid makten.

"Såväl partiaktiva som väljare tycks mentalt ha ställt in sig på att partiledaren är på väg ut från den politiska arenan."
-' Banar väg för Nuder
Wallströms nej ser därför ut att bana väg för Pär Nuder till det högsta uppdraget i socialdemokraterna. Finansministern är Göran Perssons favorit, men uppenbart impopulär i partiet och relativt okänd ute bland väljarna. Upplevs av många som makthungrig och arrogant.

Men i och med Anna Lindhs död och Margot Wallströms nej återstår bara en gles skara kandidater till partiledarposten. Pär Nuder är utan tvekan en av dem. Mona Sahlin är populär ute i partiet och skulle kunna få sin revansch, men frågan är om hon efter det förra misslyckandet är beredd att försöka en gång till. Justitieminister Thomas Bodström har snabbt blivit populär, men saknar tillräcklig partiförankring för att kunna erövra partiledarposten. LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin är en annan potentiell kandidat om Perssons avgång dröjer.

För allt detta är naturligtvis bara spekulationer. Ännu har inte ens Göran Persson sagt när han tänker avgå. Det kan ske vid kongressen i höst, det kan ske efter valet 2006, men det är också fullt tänkbart att det dröjer till efter valet 2010.

Persson väntas avgå
Diskussionen om Margot Wallström och Göran Perssons eventuella avgång visar emellertid ett allvarligt problem för socialdemokratin.

Såväl partiaktiva som väljare tycks mentalt ha ställt in sig på att partiledaren är på väg ut från den politiska arenan. Sådant är inte bra för ett parti som är på väg in i en valrörelse.

Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator