Franska nejröstare firar i Paris efter folkomröstningen.

Analys av Elisabet Höglund:

Det franska nejet är EU:s största kris

Europas makthavare ska ta det franska missnöjet för vad det är: ett uttryck för en djup folklig misstro mot stora delar av EU-projektet. Det är en protest att ta på allvar, skriver SVT:s EU-kommentator Elisabet Höglund i en analys.

När 40 miljoner fransmän igår med stor majoritet röstade nej till förslaget till ny konstitution (grundlag) för EU, innebar detta
de facto att EU kastades in i sin absolut djupaste kris någonsin.
Detta går inte att bortförklara.

Det vore ett misstag att jämföra fransmännens nej igår med
danskarnas nej till Maastricht-fördraget 1992 och irländarnas nej till Nice-fördraget 2001.
Danmark och Irland är två små länder i EUs periferi, länder utanför alltför stort inflytande. Frankrike är ett av EUs största medlemsländer och därtill en av grundarstaterna.
Frankrike har tillsammans med Tyskland alltid varit motorn i hela EU-maskineriet. När nu denna motor inte vill fungera längre, ja då är det kris.

Djup misstro
Det vore också ett misstag att se det franska nejet enbart som ett uttryck för de franska kommunisternas och socialisternas missnöje med president Jacques Chirac och den franska högerregeringen.
Även om många fransmän igår gick till vallokalerna med en inneboende känsla av obehag inför vad man ser som brister i den franska inrikespolitiken eller en alltför liberal och marknadsorienterad ekonomisk politik i Frankrike, så ska man också se nejet som uttryck för en djup folklig misstro mot stora delar av EU-projektet.

EU går enligt fransmännen med hjälp av den nya konstitutionen i alltför snabb takt mot en alltför marknadsliberal union, där ekonomiska intressen tar allt större plats på de sociala intressenas bekostnad.

Fransmännen är också rädda för att förlora jobb och företag till Europas nya låglöneländer, staterna från det forna sovjetblocket. Fransmännen ogillar Turkiet som ett framtida medlemsland i EU. Det finns i den franska revolten alltså även inslag av grumliga antimuslimska och främlingsfientliga åsikter.

"Frankrikes nej ska ses som ytterligare ett bevis på det demokratiska underskottet i EU. "
-- Men den grundläggande frågan står kvar: Denna folkliga protest måste tas på allvar.
Fransmännen har lika lite som många andra EU-medborgare hängt med i den snabba takt i vilken EU utvidgats och reformerats under de senaste fem åren.
EUs snabba utvidgning österut har skett utan att folken i de gamla EU-länderna getts en reell chans att fundera på om detta varit bra eller dåligt för dem. Inte minst Sverige har varit med och forcerat takten i denna utvidgningsprocess.

Projekt för makteliten
Detta, mer än något annat, visar att EU-projektet inte i första hand varit ett medborgarprojekt utan ett projekt där EUs maktelit, det vill säga regeringscheferna och presidenterna i EU, förverkligat drömmar som de inte kunnat förverkliga inom sina egna nationers gränser.
EU-projektet har varit som en trampcykel: om ingen fortsätter att trampa på pedalerna faller cykeln omkull.
Därför måste nya initiativ tas hela tiden. EU har på senare år allt mer blivit som ett självspelande piano.

Den nya EU-konstitutionen är säkerligen både välmotiverad och nödvändig för att hålla EU-maskineriet igång de närmaste 10-20 åren. Men när Europas folk, i varje fall i vissa medlemsländer, nu fick chansen att säga vad de tyckte, så kommer protesterna likt en fördämning som plötsligt spricker. Allt lagrat missnöje kommer forsande på en gång. I motargumentationen finns därför både överdrifter och absurditeter men också nödvändiga sanningar.

Men Europas stats- och regeringschefer ska ta det folkliga franska missnöjet för vad det är: en protest för att folket glömdes bort i en utvecklingsprocess som främst Europas ledare såg sig som intressenter i.

Holländarna kan förstärka protesten
Vad händer nu? Egentligen ingenting på kort sikt. Om folket i Nederländerna också röstar nej på onsdag förstärks den folkliga protesten ytterligare. Ett antal länders parlament kommer senare under sommaren och hösten däremot med all sannolikhet att rösta ja till fördraget. Bilden förblir splittrad under lång tid framöver.

"Den svenska EU-kommissionären Margot Wallströms roll som PR-kvinna för EU kommer att vara viktigare än någonsin. "
-- Att anklaga Europas folk för olydnad kommer EU-ledarna i Bryssel sannolikt att betrakta som kontraproduktivt. Ratificeringsprocessen kommer därför att fortsätta som det var tänkt från början. Och det kommer att finnas tid.
Det nya fördraget behöver inte träda i kraft förrän tidigast i november 2006, alltså om ett och ett halvt år. Om EU-ledarna vill kan man skjuta på ikraftträdandet ytterligare någon tid.

Även om ledande EU-representanter idag säger att någon ny folkomröstning inte blir möjlig för Frankrike, så är detta säkert inte sant. Irländarna fick göra om sin folkomröstning om Nice-fördraget - och röstade då ja. Det kan också fransmännen få göra.

Omförhandling omöjlig
Att förhandla om hela fördragstexten är i princip omöjligt. Den är redan full av kompromisser.
En omförhandling är heller inte realistisk med tanke på att ingen riktigt vet vad Europas folk egentligen vill med fördraget. Fransmännen har till exempel inte sagt nej till enskilda paragrafer i EU-fördraget, mera till andemeningar och en tänkt eller befarad politisk utveckling.

"När drömmarna i Bryssel inte stämmer överens med drömmarna i Lyon eller i Köpenhamn eller i Sollefteå kan det vara bra att ta sig en liten extra funderare."
-- Det är av detta skäl de politiker, inte minst i Sverige, kan ha rätt när de säger att en EU-konstitution inte är någon bra fråga att folkomrösta om. Blir det nej i ett medlemsland är det ju ingen som vet vad det egentligen var som folket röstade nej till.

Därför ligger problematiken idag inte på det rättsliga eller lagtekniska planet. Det handlar om politik. Det handlar om folkets missnöje med sina ledare. Det handlar om dåligt förankrade beslut. Det handlar i grunden om det faktum, att EU inte är ett medborgarprojekt utan ett projekt för Europas regeringar.
Frankrikes nej ska ses som ytterligare ett bevis på det demokratiska underskottet i EU.

Nyttig läxa
Nejet i Frankrike är ingen bestående katastrof för EU. Vi kan vänta oss ett kortare moratorium, när det gäller nya förslag och ideer och lite mera tid för eftertanke.
Det franska nejet kan också ses som en nyttig läxa för EUs ledare. De köpte sina väljare med löftena om EUs viktiga roll för freden, men de glömde bort att tala om att EU-samarbetet egentligen är ett vardagsprojekt för ekonomi och politik, högst folkliga och reella frågor alltså.

Och när drömmarna i Bryssel inte stämmer överens med drömmarna i Lyon eller i Köpenhamn eller i Sollefteå kan det vara bra att ta sig en liten extra funderare.
Den svenska EU-kommissionären Margot Wallströms roll som PR-kvinna för EU kommer att vara viktigare än någonsin.

Det är också fel att hävda att EUs utvidningsprocess nu stannar av. Rumänien och Bulgarien har för bara några månader sedan skrivit på sina anslutningsfördrag och kommer att bli medlemmar i unionen 2007.

Elisabet Höglund. Kroatien och Turkiet har fått löfte om att påbörja sina medlemsförhandlingar i oktober i år. Detta löfte kan inte någon EU-ledare bryta.
Sedan ska man komma ihåg att det ändå kommer att dröja 10-15 år innan Turkiets eventuella medlemskap i EU kan bli verklighet, oavsett den franska folkomröstningen. Fram till dess har mycket vatten hunnit rinna under broarna över Seine, Themsen och Stockholms ström.

Elisabet Höglund, EU-kommentator, SVT