Året då så mycket gick emot USA

Publicerad 27 december 2006 - 11:41 Uppdaterad 29 december 2006 - 11:52

Det som märktes tydligast under 2006 var att USA försvagades. Inbitna antiamerikaner ser det kanske med skadeglädje. Men riskerna för lokala konflikter ökar, vid ett maktvakuum. Försvagningen betyder inte att USA förlorat sin roll som supermakt, men problemen ökar risken för instabilitet på olika håll.

Valfiaskot i november var väljarnas dom över Bush-politiken. Många såg det som en dom över en ideologisk förblindning. Bush-vänlige Henry Kissinger kallade honom en "profet", inte en "statsman". Och tillade att problemet med profeter är att de kan skapa enorma katastrofer.

Missionspolitiken misslyckades
USA-politiken att missionera den egna versionen av demokrati (särskilt i Mellersta Östern) och genomdriva den, till och med genom krig, har misslyckats. Fiaskot i Irak är det synliga beviset. Afghanistan och Libanon kan också nämnas. Kriget mot terrorn, särskilt i Irak, riskerar att förloras - det medger även Bushs nye försvarsminister.

Inför världen visade supermakten att dess militära resurser inte räckte till. De "neo-konservativas" aggressiva politik förde USA till vad många varnade för redan 2002: Att USA överansträngde sig i strävan att vara allenarådande stormakt.

Inom parentes: Termen "the neo-cons" är lite vilseledande. Det är inte en grupp som endast kommer från höger. Många är fd demokrater, besvikna på undfallenheten mot Sovjet. De skapade doktrinen att inget maktcentrum skulle hota USA efter Sovjets fall, vare sig globalt eller regionalt. I det ljuset kan Irak-kriget ses: Saddams oljerika Irak var för många i arabvärlden en förebild, dvs
just ett sådant maktcentrum som "neo-cons" ville bekämpa.

Nya maktcentra skapas
Just genom den politik som förts i "neo-cons" anda uppstod nya maktcentra, som kan undergräva USA:s dominerande ställning i världen.
USA:s svaghet gör att stater som Iran och Nordkorea byggde upp ett nukleärt hot. Stater med tvivelaktig politik agerade plötsligt friare än förr.

De nya maktcentra kan bli ett hot. Ty när stater kämpar för en regional maktposition i kamp med grannar - ja, då kan det medföra instabilitet och i värsta fall väpnade konflikter.

Ryssland regional stormakt
Att USA försvagas skapar alltså nya problem, särskilt som det inte finns någon annan global aktör med resurser att ta över. EU är för svagt, FN likaså (delvis pga USA:s misstänksamhet).

Regimer som Kina och Ryssland fick mer tyngd i världspolitiken. Kina är fortfarande en förtryckande enpartistat, men det tycks ursäktas med dess ekonomiska potential.

I en energihungrig värld blev Ryssland plötsligt en regional stormakt som använde sina energiresurser som hot: Svagare grannar hotades med energiblockad om de inte dansade efter Moskvas pipa. Håller nya ryska lydstater på att skapas som på Sovjettiden?

Den globala energihungern tycktes kunna ursäkta brott mot demokratiska och humana principer. Mord på regimkritiska ryssar bemöts av en maktfullkomlig Putin med arroganta axelryckningar. Utländsk kritik betydde föga, när t. o. m. EU bygger sin energipolitik på import av rysk energi.

Energihungern räddar tyranner
Hur energibehovet hotade humana principer syntes i Sudan. Den blodiga regimen stärktes av t. ex. Kinas oljeutvinning. Genom denna kunde terrorn i Darfur fortsätta. Konflikten höll under 2006 på att utvecklas till en konflikt där hela centrala Afrika kan dras in.

Med risk för en konflikt mellan Etiopien och Somalia (där islamister hade överhanden) skapades risken för en konflikt tvärs över den afrikanska kontinenten.

Kina började spela en större roll i Afrika. Orsaken var intresse för kontinentens råvaror. En rad regimer accepterar Peking, som inte kräver demokratiska spelregler, bara råvaror.

Energi- och råvarutillgångar och löften om hjälp i "kriget mot terrorn" gjorde även att ett antal diktaturer i Centralasien (alla stater med namn som slutar på "-stan") kunde härja fritt.

Maktförskjutning i Asien?
Indiens roll stärktes, då USA tvingades söka en partner i Asien, som kunde uppväga Kina. USA måste till sist godkänna Indiens atomprogram, fastän landets kärnvapensprängningar på 90-talet placerade landet i samma pariaklass som Nordkorea.

En ny premiärminister i Japan talade om militär upprustning; även här skulle ett nytt regionalt militärt maktcentrum kunna uppstå, stick i stäv mot "neo-cons" idéer.

Stärkte USA Iran?
Kaoset i Irak har stärkt Irans ställning. Den dominerande religiöst-politiska gruppen i Irak är shiiter, liksom i Iran. USA var för svagt - eller oengagerat - för att hindra Israel att bomba sönder Libanons infrastruktur i somras. Israel slog ej sönder det Iran-stödda Hizbollahs makt. Istället stärkte det stödet för gruppen, i Libanon och i hela den muslimska världen. Och kriget blev ett nederlag för både Israel och USA.

Kriget ledde till en libanesisk maktkamp som stärkte Irans inflytande i regionen; många fruktar att det kan leda till ett inbördeskrig, som kan hota Israel.

Skapade USA-politiken ny terror?
Misslyckandet i terrorkriget gällde även Afghanistan, där talibanerna stärkte sina positioner, likaså al-Qaida. I västra Pakistan stärktes samma grupper. "Kriget mot terrorn" kan vara på väg mot ett fiasko kan undergräva USA:s självförtroende.

Frågan är om inte detta kan ses som mer bekymmersamt för USA än Vietnamkriget, som ju var geografiskt begränsat. Det nya kriget har istället ökat antalet terrorgrupper lavinartat. Framtidens historiker får avgöra om Bush bär skulden.

Från optimism till djup kris
I början av året fanns hoppet att Israels planer att dra sig tillbaka från bosättningar på Västbanken skulle öppna för en palestinsk stat.

Hamas seger i det första demokratiska valet grusade förhoppningarna. Efter Sharons slaganfall fick oerfarna höger- och vänsterpolitiker makten. De kritiserades i Israel för att ha handskats vårdslöst med de militära resurserna.

Hamas-segern visade på stora problem med USA:s plan att demokratisera området. Enligt observatörer gick valet rätt till. Om "fel" grupp, ur USA:s och EU:s synvinkel, vinner i ett juste val - vad gör man då? Problemet kan uppstå i val i flera arabstater, där troligen islamistiska partier skulle vinna.

Vem är skyldig?
I det palestinska fallet får även framtidens historiker leta efter orsakerna till det hopplösa läge som uppstod 2006:
* Hur djupnade krisen genom att Israel förstört den palestinska infrastrukturen?
* Hur beredde PLO/Fatahs vanstyre vägen för Hamas?
* Hur bidrog naiva PLO-vänliga regimer i Europa till krisen, när de aldrig ställde krav på Arafat?
* Hur bidrog allt detta till att inbördeskrig mellan Hamas och Fatah nu hotar?

En sak kan dock sägas: Irans inflytande stärktes genom stödet till Hamas, när väst drog tillbaka sitt, eftersom Hamas-regeringen fortsatte kräva Israels förintande. Och den gamla tesen att våld föder våld besannades.

Måste USA tänka om?
Bushs valfiasko ledde till antydan till ett omtänkande. En tvåpartikommission ledd av förre utrikesministern (under Bush den äldre) James Baker föreslog t. ex. en dialog även med stater som Iran och Syrien, vilka ju Bush d. y. kallade "skurkstater".

Det är en återgång till linjen under kalla kriget: Trots krigshot och förtryck kunde väst ha kontakter med kommunistblocket.

Familjedrama på hög politisk nivå
Vi upplevde ett märkligt familjedrama på hög politisk nivå. Bush d. ä. oroades av sonens neo-konservativa utrikespolitik.

Sonen tycktes vilja kompensera en föga lyckosam uppväxt genom att handla tvärtemot fadern: Bush d. ä. störtade inte Saddam efter Kuwaitkriget 1991. "Realism" avgjorde: Pappa Bush med rådgivare ansåg att stabiliteten i arabvärlden hotades om Saddam störtades.

Men sonen-profeten ville nu visa att han kunde göra vad fadern "misslyckades" med - att störta Saddam. Men efter valet dök på nytt Bush d. ä.:s rådgivare upp hos sonen - för att försöka rädda USA undan en kris som orsakats av en politik i opposition mot fadern.

Fadern fick revansch mot den son, som försökt revanschera sig mot fadern. I sanning ett freudianskt drama på världspolitisk toppnivå!

Ny "realism" i USA?
Baker-linjen innebär en mer realistisk hållning, vilket motsvarar en tradition i det republikanska partiet. Den kan stödjas av kongressens nyvalda demokrater. Baker som minister var stramare mot Israel. Det var under hans tid, som Israel tvingades in i Oslo-processen.

Vid årsslutet anades ett nytänkande i utrikespolitiken. Möjligen med en förändrad hållning till den muslimska världen. Kanske krav att Israel ge upp fler bosättningar på Västbanken. Enligt internationell lag är de olagliga och hindrar bildandet av ett geografiskt sammanhhåll Palestina.

Bush och historieböckerna
Om Bush - som alla presidenter - vill forma eftermälet i historieböckerna kan kanske grundandet av ett sådant Palestina vara rätta sättet.

Ett fungerande Palestina skulle också motverka orsakerna till rekrytering av terrorister, även bland muslimer i väst.

Det kan tilläggas att "realismen" har en energipolitisk aspekt, att hålla sig väl med oljeproducerande muslimska stater.

Latinamerika gick sin egen väg
Även i Latinamerika märktes att USA ej var förebild för samhällsutvecklingen. Några länder följde Venezuelas Hugo Chavez i hans korståg mot USA. De flesta av årets dussintal val tydde på en vänstervind, med Mexiko som undantag.

Många länder tvekade inför Chavez yviga populism, finansierad landets oljeinkomster. Men de förde ändå vad man kan kalla en "moderat socialdemokratisk" politik, som avvek från USA:s marknadsekonomi. Och USA hade för många bekymmer för att bry sig om grannarna i söder.

Muhammed skakar Europa
Muhammedbilderna, kravaller i Västeuropa och rädslan att muslimer födda i väst blir terrorister - allt detta skapade en ny oro. En del kan förklaras med inrikespolitiska försummelser och en ibland olycklig utrikespolitik gentemot muslimska länder.

Regeringarnas rådvillhet inför kriserna kan bli farlig för demokratin då de främjade rasism.

Även påven trampade i klaveret och fördömde Muhammed som en profet som bara framkallat det som var dåligt och inhumant.

Inflytelserika Der Spiegel skrev i en bitsk årskrönika att detta var uttryck för en långvarig intolerans hos den nye påven, som också vägrar erkänna protestantiska kyrkor som "riktiga" kyrkor.

Turkiet började tveka
Motståndet inom EU mot Turkiets medlemskap gick all oro in i en ny fas. I Turkiet växte en skepsis fram mot EU, att den kristna världen var mot dem. Kanske vänder sig Turkiet nu mot Mellersta Östern och Centralasien istället för mot Europa.

En ny fråga formulerades: Kommer en del av de miljontals turkarna i Västeuropa att se värdnationerna som motståndare?

Kanske ändå en ljusning?
Allt detta ger intrycket att det gångna året medförde mer av nya problem än av lösningar. Men ändå: Det finns ett ljus vid det slutande årets mörka horisont: En förändrad utrikespolitik i USA kan under 2007 innebära lösningar för det som under 2006 enbart kunde beskrivas som kriser.

Bo Inge Andersson
utrikeskommentator Rapport/SVT

• Tweet