SVT:s K-G Bergström:

Snubbeltråd på vägen till Rosenbad

Publicerad 17 mars 2007 - 10:30 Uppdaterad 19 mars 2007 - 07:35

Socialdemokraterna väljer för andra gången i rad en reservkandidat till partiledare.

Göran Persson var rena nödlösningen 1996. Mona Sahlin, Jan Nygren och Ingela Thalén ville partiet hellre ha... Men av olika skäl kom ingen av dessa att stå till förfogande i slutändan. Och nödlösningen får betraktas som i huvudsak en succé. Trots obefintlig utrikespolitisk erfarenhet. Trots svagt politiskt nätverk från början blev Göran Persson en stark partiledare. Den som kanske dominerat sitt parti allra mest. Möjligen i konkurrens med Olof Palme.

Om Göran Persson inte fallit för frestelsen att försöka vinna ett val för mycket, kunde han ha gått till historien som den förste socialdemokratiske partiledare och statsminister sedan Tage Erlander som inte väljarna kastade ut ur regeringskansliet.

Men han gick en match för mycket precis som många gamla proffsboxare. Och det tycks bli allt mer uppenbart att Göran Perssons egen person spelade en viktig roll för det socialdemokratiska nederlaget. När väljarna fick klart för sig att de skulle slippa Göran Persson återgick opinionsläget i Sverige som genom ett trollslag till det som rådde 1992-2004. Även om Fredrik Reinfeldts oskicklighet under hösten naturligtvis hjälpte socialdemokraterna.

Inte stort mandat att förändra
Den här snabba opinionsmässiga comebacken för socialdemokraterna kommer att påverka Mona Sahlins handlingsutrymme. Om den socialdemokratiska valanalysen resulterar i att nederlaget tillskrivs Göran Perssons ledarstil och inte politiska brister, har Mona Sahlin knappt något mandat att förändra partiets politik före 2010 års val. Det är först efter ett eventuellt segerval som hon har mandat att själv tydligt sätta sin prägel på politiken.

Visst kommer hon att ändra den auktoritära ledarstil som Göran Persson representerade. Visst kommer hon säkert att göra en del omplaceringar av personer i sin närhet. Men några radikala förändringar av till exempel villkoren för småföretagen kommer hon knappast att kunna genomföra de närmaste åren.

Mona Sahlins stora utmaning blir i stället att hantera de starka interna krav på återställare inför 2010 års val som kommer att finnas. Sänkta a-kasseavgifter, höjda ersättningsnivåer och tak, återställd trafikförsäkring är några exempel.Men frågan är vad socialdemokraterna ska göra med de sänkta inkomstskatter och fastighetsskatter som den borgerliga regeringen enligt sina löften ska ha genomfört före 2010 års val. Ska Mona Sahlin gå till val på höjda skatter?

Ingen snitslad bana
Partiet gjorde sämst i från sig i valet i storstädernas villa- och radhusförorter. Göran Persson har dragit slutsatsen att det berodde på alliansens löfte att slopa den statliga fastighetsskatten. Om den analysen är riktig, vilket jag tror, hur klokt är det då att försöka vinna tillbaka de väljarna genom att föreslå höjd fastighetsskatt?

Men om man inte gör det, hur ska man klara debatten med LO om de ökade klyftor som uppstått och som socialdemokraterna borde minska?
Så även om det är lättare att bara bli partiledare och inte samtidigt statsminister, så kommer inte Mona Sahlin att kunna följa någon snitslad bana fram till Rosenbad 2010. Det kommer att finnas åtskillig snubbeltråd på den vägen.

K-G Bergström, inrikespolititisk kommentator

• Tweet