Irak-kriget - ett ideologiskt fiasko

Publicerad 19 mars 2007 - 16:33 Uppdaterad 22 mars 2007 - 12:26

Många av dem som rådde president Bush att anfalla Irak led av en märklig besatthet: De ville till varje pris komma åt Saddam Hussein. Om han störtades skulle detta inleda en ny era i Mellersta östern (i vidare omfattning). En rad andra murkna regimer skulle ersättas av demokratiska.

Bakom detta låg en klar ideologi som drevs av de s.k. neo-konservativa, "neocons", (som oftast inte kom från höger utan var f.d. demokrater som var besvikna på USA:s undfallenhet mot öst under kalla kriget).

Missionera demokrat
Deras idé var alltså att missionera demokrati i bl. a. arabstaterna och Iran. Dessutom skulle man förhindra att regionala maktcentra kunde uppstå som skulle kunna hota USA:s ställning som den enda ledande supermakten efter Sovjets fall. I yttersta fall skulle diktaturer bekämpas med krig.

Officiellt gick USA till krig mot Irak därför att man ansåg sig ha bevis för att Irak hade massförstörelsevapen, vilket stred mot FN-resolutioner. Säkerhetsrådet accepterade aldrig USA:s linje och ville fortsätta med vapeninspektionerna under Hans Blix och Muhammed ElBaradei.

Besatthet
I Hans Blix bok om hans tid som vapeninspektör framgår med vilken besatthet USA följde linjen att till varje pris komma åt Irak. Ett slags ideologisk förblindning, kan man säga. Likaså i journalisten Bob Woodwards böcker, där det framgår hur tunga namn runt Bush redan någon dag efter terrorattacken den 11 september vilel ha dem kopplade till Irak för att kunna slå till (en sådan koppling fanns inte, fast en majoritet av amerikanska folket under flera år trodde på det).

Nu i efterhand ser man hur dessa krigsideologer levde i en skenvärld där man bara accepterade sina egen världssyn, som ofta hade mer att göra med att tro och hoppas.

Bortflyttade
Nu är "neocons" bortlyftade från inflytelserika poster och försvarar sig med att det gått galet därför att man inte gjorde exakt som de sade.

Men redan före kriget pekade skeptiker på fakta som faktiskt är just de som idag kan tjäna som förklaring till våldet och kaoset i Irak.

T. ex. att Irak inte var en enhetlig stat. Om den blodiga diktaturen under Saddam försvann utan ett snabbt och energiskt återuppbyggnadsarbete fanns det risk för inbördes strider när olika grupper i maktvakuumet skulle göra upp om inflytandet, t. ex. över oljan.

Stärkt Iran
Shiiterna (kanske mer än 60 procent av befolkningen) var förtryckta men är idag den ledande gruppen, som befriades genom kriget. Men det förde med sig att deras nära kontakter med det shiitiska Iran ledde till en maktomvälvning i området.

Paradoxalt nog har kriget stärkt Irans ställning som regionalt kraftcentrum - just det som "neocons" ville undvika. Och USA har försvagats när allt mer av dess resurser binds i Irak.

Eller ta försvarsminister Rumsfelds ideologi: Istället för 500.000 man sätter vi in bara cirka 150.000 och så ersätter vi de andra med avancerad vapenteknik.

Förlorade freden
Problemet blev att USA tekniskt vann kriget, men förlorade freden. Ty i det politiska tomrum, som uppstod när Saddam störtades, fanns utrymme för brottslighet och våld. Och med för små säkerhetsstyrkor lyckades USA och dess allierade aldrig bryta våldsspiralen. Det ser vi än idag.

Det stora problemet var att man inte hade någon plan för freden. Man trodde att irakierna skulle jubla över befrielsen och att man med hjälp av oljemiljarderna snabbt skulle få landet på fötter.

Nu har Irak-krisen nått långt över Mellersta österns gränser. Den delar USA:s folk. I Europa har den lett till regeringskriser. Och USA:s anseende är i botten i många länder. Övergreppen i Abu Ghraib-fängelset - hur mycket de än kan hänföras till enskilda rötägg - var inte rätt sätt att till världsopinionen sprida budskapet att kriget var led i kampen för demokrati i området.

Fler terrorister
Kongressförhör kommer att avslöja missgrepp och faktamanipulationer från krigsideologerna. De månader som föregick attacken den 19/20 mars 2003 kommer att grundligt tröskas i det amerikanska utskottsväsendets kvarnar.

Ibland framställde USA kampen mot Saddam som ett led i det större kriget mot terrorismen (bl. a. med hänvisning till hans påstådda samarbete med al-Qaida). I själva verket har Irak-kriget lett till motsatsen. Antalet terrorister ökar. Resurserna räcker inte till för både Irak-engagemanget och det större kriget, som t. ex. i Afghanistan.

Tecken på omtänkande
Finns det då inget positivt att säga? Jo, att diktaturen under Saddam Hussein är borta är givetvis viktigt. Och kanske finns det tecken på ett omtänkande i USA.

Nu när hökarna är borta tycks utrikesminister Rice driva en linje som t. ex. innebär att man ska tala med Syrien och Iran som man tidigare bojkottat. Med dem skulle man kunna nå uppgörelser med olika irakiska grupper, tror man. Detta måste ses som en stor omvälvning i USA:s utrikespolitiska linje.

Likaså verkar det som om Rice är villig att engagera USA mer i palestinakonflikten, som ju kan ses som orsaken till mycket av terrorism och USA-fientlighet. Här verkar hon även engagera Saudi-Arabien som medlare och förmedlare.

Om krisen i Irak ses i ett större Mellan Östern-perspektiv kan det finns chanser till lösningar som inte bara rör Irak utan hela regionen.

BO INGE ANDERSSON
Utrikeskommentator Rapport/SVT

• Tweet