FN-avtal reglerar klimatsamarbete

Publicerad 6 november 2006 - 16:36
Uppdaterad 6 november 2006 - 21:36

Det internationella samarbetet för att begränsa negativa klimatförändringar regleras framför allt genom FN:s klimatkonvention och det tillhörande Kyotoprotokollet.

FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) antogs 1992 och innehåller allmänna mål för insatser som ska bidra till att minska växthusgaser och utgör det ramverk inom vilket förhandlingar förs.

Konventionen trädde i kraft 1994 och har 189 parter. Varje part har skrivit under på ett ansvar att bidra till att begränsa utsläppen av växthusgaser efter sin förmåga.

Alla måste vara överens
Industriländerna har svarat för huvuddelen av de historiska utsläppen och har därför ett särskilt ansvar för att minska utsläppen. Konventionen anger att industriländerna ska leda arbetet för att hejda klimatförändringarna genom att visa att det är möjligt att förena ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp.

Alla parter måste vara överens för att beslut ska kunna fattas. Det finns inga möjligheter att tvinga parterna till förhandlingar eller överenskommelser, eftersom systemet är baserat på frivilligt deltagande. Det räcker alltså med att en stat sätter sig på tvären för att ett förslag ska falla.

USA fortfarande utanför
Kyotoprotokollet undertecknades i Kyoto i Japan 1997, under Klimatkonventionens tredje partsmöte. 84 länder, däribland Sverige, skrev under. Protokollet trädde dock i kraft först 2005, efter att Ryssland äntligen godkänt det. I dagsläget har 156 länder ratificerat protokollet.

USA och Australien, som tillsammans står för ungefär 30 procent av de globala utsläppen, har fortfarande inte ratificerat protokollet. USA hävdar att det skulle påverka inrikesekonomin negativt, samt att avtalet är orättvist då stora ekonomier som Indien och Kina inte omfattas av utsläppsreglerna.

Fakta: Kyotoprotokollet

• Enligt protokollet ska 39 industriländer minska utsläppen av sex växthusgaser: koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid.

• Länderna ska senast 2012 ha minskat sina koldioxidutsläpp med i genomsnitt 5,2 procent, jämfört med 1990 års nivå. EU:s medlemsstater ska under samma tid tillsammans minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 procent.

• För att avtalet skulle kunna träda i kraft och bli bindande var minst 55 länder tvungna att ratificera det.

• I och med att Ryssland ratificerade avtalet i november i 2004 nådde man över 55-procentsgränsen och avtalet började gälla den 16 februari 2005. Hittills har 156 länder ratificerat avtalet.

• Utsläppsminskningarna ska ske genom hårdare krav på industrier och vägtrafik. Även så kallade kolsänkor får stor betydelse. Det är skogar och annan växtlighet som binder koldioxid.

• Handel med utsläppsrätter öppnas mellan de länder som har gjort utsläppsåtaganden. Ett land som minskar sina utsläpp mer än vad landet behöver kan sälja "överskottet" till ett land som har svårare att minska sina utsläpp. De som inte uppfyller kraven måste betala en straffavgift.

• Pengar avsätts för att hjälpa utvecklingsländerna att ta fram renare och energisnålare processer och industrier.

• Ett industriland får rätt att genom klimatinvesteringar utomlands, exempelvis i u-länderna, tillgodoräkna sig de minskade utsläppen där.

• Ett organ inrättas för att kontrollera avtalets efterlevnad. Länder som inte följer avtalet kan dömas att göra större utsläppsminskningar.

Gustav Dahlin
Källor: Regeringen, UNFCCC, Nationalencyklopedin, TT