Rösterna i rapporten

Publicerad 1 december 2005 - 14:56 Uppdaterad 20 juni 2006 - 12:53

I dag presenterade den sk Katastrofkommissionen sin rapport om hur regeringen och det offentliga Sverige skötte sina uppgifter efter tsunamin. Det är en rapport med svidande kritik av regeringen, inte minst statsministern själv. Mer om kommissionens rapport på svt.se/nyheter.

Aktuellt har tagit del av de synpunkter från drabbade och anhöriga som utgör en del av kommissionens underlag.

Och det är många som har synpunkter. Kommissionen har fått drygt 350 brev och svar på enkäter.
Aktuellt har gjort ett urval ur breven och enkätsvaren. Texterna ger givetvis inte någon heltäckande blid av stämningar och känslor inom hela gruppen av berörda, men ger en bild av det omfattande material som kommissionen haft tillgång till.

Det är ingen vanlig utredning. Och de många mapparna och pärmarna som finns hos kommissionen präglas inte av det traditionella, neutrala utredningsspråket.
Utredningen bygger i själva verket på hundratals oerhört starka, gripande, ibland skakande berättelser från överlevande och anhöriga.

Och det man först slås av är engagemanget och viljan att berätta.

"Tack för att ni vill höra från oss hur vi upplevt situationen"
heter det i ett av breven. Och en annan skriver:
"Det känns som anhörig viktigt att redogöra för hur kontakter med UD, SOS alarm, Svenska kyrkan med flera myndigheter och organisationer varit under flodvågskatastrofen. I media har många fel belysts. Det vi uppfattat i uttalanden från ansvariga myndigheter har dock varit att allt de gjorde inte kunde göras på annat sätt. Denna inställning gör oss frustrerade."

PÅ KATASTROFPLATSEN

Hjälpen kommer från lokala myndigheter, från generösa personer bland lokalbefolkning, självuppofrande volontärer, frivilligorganisationer, från andra länders beskickningar, men sällan från svenska myndigheter:

"Kunde inte kontaktat någon svensk myndighet för det fanns ingen representant i Krabi. det kan jag respektera men att det inte fanns någon på Bangkoks flygplats, det kan jag inte respektera. Alla våra västerländska ambassader fanns på plats men inte Sverige."

"Otaliga försök att kontakta svenska myndigheter gjordes via alla tänkbara kanaler. Vi försökte tom få besked vida bud i Phuket som begav sig till konsulatet men det var vid ankomsten stängt för dagen enligt det besked vi fick. Detta var på onsdagen, två dagar efter katastrofen."

"Besöker svenska konsulatet direkt. Vid första besöket var det totalt kaos. Bristen på ledarskap var uppenbar. Under de första dagarna sprang alla omkring som yra höns. Den ene visste inte vad den andre gjorde."

"Ambassaden var i det närmaste tom med stora ytor att sova på. Långa korridorer, stora arbetsrum, jättelika konferensutrymmen som med madrasser eller fältsängar hade tillfälligt rymt många människor i värsta fall. Det den svenska ambassaden hjälpte oss med var att vi fick låna en telefon för att ringa Sverige och flygbolaget. Det hade vi kunnat klara utan ambassadens hjälp."

"Jag kan inte låta bli att nämna att jag skämdes lite för att lämna det svenska beskickningsbordet nästan utan hjälp och istället därefter vända mig till Thailändska myndigheter som förbehållslöst vräkte hjälp över oss."

"Flera i mitt sällskap chockades över det otrevliga bemötandet från personalen på svenska ambassaden, Även om mitt ressällskap kunde betala för sina passfoton så fanns andra som, iförda badbyxor i princip, inte hade ett öre. Mot ränta skulle de få låna en mindre summa pengar för att kunna ta det nödvändiga passfotot till nödpassen."

"Träffar ambassadören på Town hall som ber oss att ta oss till Pearl hotel. När vi kommer dit är det kö och en riktigt kall myndighetskvinna säger till oss och alla andra att vi får klara oss själva. Vi var i chock, ledsna och förtvivlade men inte ens ORDET empati fanns i ambassadpersonalens vokabulär.
Har ALDRIG blivit så besviken på svenska myndigheter som därnere, måndagen den 27-29 december, aldrig!"

"När vi nu inte fick den hjälp vi förväntat oss så hade alla drabbade fått någon lindring om svenska ledande myndighetspersoner åtminstone kunde erkänna offentligt ATT MAN HANDLAT FEL ? och kanske dessutom bett om ursäkt för det lidande detta åsamkat de drabbade."

En av de anhöriga som reste ned på eget initiativ kommer med följande sammanfattning av vad som kunde och borde ha gjorts på plats:

"Vad skulle ha kunna göras:
Efter det tämligen omgående och föredömliga agerandet av ambassadören att resa ner till Phuket hade han och dess ledning dålig förmåga av krishantering. Ingen kan ifrågasätta deras dåliga hantering när väl på plats. Uppenbara detaljer skulle ha varit:
a) Tydligt informera på plakat om transporter hem. om inte vet - skriv detta. Kontinuerlig offentlig information.
b) Redan den 27 visste ambassadören krisläget. det kanske ej är rimligt att han är expert på krishantering, men han kunde ju då ha begärt sådan hjälp från Sverige som kunde ha varit på plats samtidigt som vi
c) Tydligt informera om vilka sjukhus som finns. Detta fanns ej tillgängligt under de första dagarna även om informationen fanns lätt tillgänglig. Den 30 december fick vi nys om ett sjukhus som hade svenskar i Surat Thani samt Hat Yai. Ambassaden kunde ej få fram telefonnummer, men det gick väldigt lätt att gå 50 meter och fråga i receptionen. En lista av sjukhus är det minsta man kunde begära.
d) Att ambassaden hade skickat ut 10 av de alla mycket arbetsvilliga till sjukhusen så att anhöriga snabbt kunde få en uppfattning om det fanns svenskar där - nu fick man besöka alla sjukhusen och springa igenom alla salar själv vilket ej var bra varken för sjukhuset eller oss anhöriga.
e) Att göra en aktiv genomsökning av sjukhusen för att kunna förmedla till anhöriga vilka sjukhus som blivit genomsökta.
f) En representant även vid city hall för att ta emot svenska sökande. detta låg 40 minuters körning från Pearl Village.
g) Strukturen att organisera arbetet. Några skyltar hade räckt långt. 2Anmäld saknad", Nytt pass, Kontakt Hem, Datasökningshjälp, Pengar och kläder m.m.

Många slet oerhört och ingen av personal och volontärer ska klandras. Det var brist på ledning."

MYNDIGHETERNA HEMMA

"Vi såg på TV och ringde förgäves det numret som hela tiden UD gick ut med, fast de mycket väl visste att den inte gick att komma fram."

"När man ringde UD de första dagarna bröts ofta samtalet efter att man suttit i kö ca 1 timma. Det var frustrerande för man var ju så beroende av information."

"Efter en mycket lång väntan i en otroligt lång telefonkö , säkert flera timmar, så kom vi fram till en handläggare på UD som registrerade namn och nummer men inte kunde lämna någon som helst information eller upplysningar om något.
De lovade att återkomma men än idag har de ej ännu hört av sig."

"När telefoncentret kopplades in för att svara i telefon åt UD blev det värre. På onsdagen den 29 december fick jag frågan "var ligger Khao Lak"? det kändes som ett slag i magen. Då hade det kommit fram att Khao Lak och Phi Phi var värst drabbat och att flest svenskar befunnit sig där".

LISTAN

I kaoset efter katastrofen ska den för de anhöriga som livsviktiga listan på överlevande, döda, försvunna upprättas. Även där är det flera som har allvarlig krtik att komma med.

"Rikspolisen har klantat sig ett antal gånger. Efter flera veckor blev jag uppringd av en polis som inte hade koll på att min man saknades, trots ett antal anmälningar och samtal med både UD och Rikspolisstyrelsen.2

"En av de anhöriga skickade en förfrågan per ett mail om vilken information UD hade om den familjemedlem som även idag är saknad. Han fick då svar från en UD-tjänsteman att hon var välbehållen! Det här är ett så grovt tjänstefel att det aldrig får ske."

HEMMA

Upplevelserna av bemötandet hemma står i bjärt kontrast till skildringarna från katastrofplatsen. Frivilligpersonal, sociala myndigheter och sjukvård får idel lovord.

"Vid ankomsten till Köpenhamn och sedan till Arlanda fick vi ett mycket fint bemötande och erbjöds all tänkbar hjälp."

"Ja, hemma i Sverige har vi fått mycket hjälp, både från landsting, kommun och släkt och vänner. Vi fick också oerhört mycket hjälp vid vårt återbesök i Thailand i mars, då personal från räddningsverket, Kyrkan, Röda korset och Polisen ställde upp på ett utomordentligt bra sätt."

(svar på frågan om man fått hjälp och stöd i Sverige:) "-Ja, utan tvekan!"

Men slutsatserna om Sveriges agerande i samband med katastrofen är inte nådiga:

SLUTBETYG

"Kort efter flodvågskatastrofen tänkte vi att det nog bara var vi som blivit så här bemötta. Men i artiklar i TV program, etc har fler och fler karbonkopior på våra upplevelser kommit fram. Vad som än händer i framtiden är det viktigt att de som arbetar med detta har den rätta kompetensen, attityden och befogenheterna."

"Det kan verka småaktigt av mig att klaga på att myndigheter inte ens har självklara rutiner utarbetade, att de inte kan hantera listor mm, när man tänker på hur hårt människor drabbades. Vår familj är lyckligt lottad. Dock min tilltro till svenska myndigheter har fått sig en ordentlig knäck."

"Häng med i utvecklingen! Svenskar reser mycket och inte alltid på charter. Skaffa rutiner som gör det möjligt att få en snabb överblick när det krisar. Hitta bra samarbetsformer mellan ambassader och resebolagen i länderna där svenskar vistas. Ödmjukhet och samrbetsvilja måste få vara de viktigaste egenskaperna. samarbetet mellan UD och rikspolisen har fungerat urdåligt och detta beror inte bara på UD."

"dom ansvariga måste ställa upp och försvara sitt agernade, varför fick vi inte den hjälp som vi behövde. jag tror att alla som kom hem från thailand kände en väldigt stor agg gentemot dom ansvariga för detta spektakel. vi behövde hjälp och fick ingen!!!!varför??`"

"Ett betyg till regeringsföreträdares och UD:s agerande under de första dygnen blir icke godkänt pga amatörmässigt agerande, brist på handlingsförmåga, brist på empati, brist på förmåga att lyssna."

Och så en vädjan riktad direkt till katastrofkommisionen:

"Även om jag inser att det är svårt att organisera en evakuering av så många skadade och döda från ett område så långt bort tycker jag att den svenska handlingsförlamningen var nästan värre än själva katastrofen. Därför hoppas jag ni inte är rädda för att kritisera de som bör kritiseras - även om det handlar om ledningen för landet."