Libanon historiskt intressant

Publicerad 20 juli 2006 - 17:08 Uppdaterad 28 juli 2006 - 18:09

Libanons förhistoria löper delvis parallellt med Israels. Redskapsfynd tyder på att det fanns människor i området redan för 200.000 år sedan. Trots att Libanon saknar naturliga hamnar uppstod under tidig bronsålder kuststäderna Byblos och Tyros. Båda hade livliga handelsförbindelser med Egypten.

Under järnåldern kallades befolkningen för sidonier av israeliterna och för fenicier av grekerna. De var skickliga skeppsbyggare och navigatörer och framstående inom konsthantverk, särskilt keramik-, elfenben- och glastillverkning.

När kung Salomo under 900-talet byggde sitt tempel i Jerusalem använde han hantverkare från Libanon. Den feniciska kulturen spreds från 700-talet f. Kr. ända till Nordafrika och Spanien.

Provins under Persien
Libanon var under en period en provins under perserriket och befolkningen tvångsrekryterades i striderna mot grekerna. Men med Alexander den stores seger över perserkungen Straton av Sidon öppnades dörrarna för den grekiska kulturen.

Med Pompejis erövring 64 f. Kr. kom Libanon att bli en del i den romerska provinsen Syria. Under perioden 70-170 e. Kr. uppfördes nya städer och Bekaadalen blev ett viktigt kulturellt och religiöst centrum. Grekiskan förblev det allmänna språket, men latinet användes i Berythys (Beirut), som var centrum för romersk rätt och universitetsstad.

Aposteln Paulus grundade en kristen församling i Tyros, som också blev det första biskopssätet.

Libanon erövrades på 630-talet av araberna som spred islam och det arabiska språket, men kristna och judar tilläts behålla sin tro. Berget Libanon blev en skyddad plats för förföljda kristna sekter, bland annat för maroniterna, som i slutet av 800-talet flytt från Syrien.

Massaker av maroniter
Ett par århundrade senare fann druserna en fristad undan förföljelse i berget sydöst om Beirut, liksom shiamuslimerna som på 1000-1200-talen slog sig ned i Bekaadalen.

Vid 1000-talets slut erövrade korsfararna Libanon och den samhörighetskänsla med Europa, framför allt med Frankrike, som många av dagens maroniter har kan härledas till den tiden. Kristna maroniterna lierade sig tidvis med korsfararna.

Libanon har genom historien präglats av religiösa och etniska minoriteter med starka drag av feodalism och klantänkande, där lojaliteten med den egna gruppen har stärkts i tider av konflikter och oro.

Erövrades av turkarna
År 1516 erövrades landet av de osmanska turkarna, men landet fick betydande självstyre. På 1830-talet tog turkarna direkt kontroll över Libanon. På grund av religiösa motsättningar mellan maroniter och druser urartade en bonderevolt 1860 till en drusisk massaker på maroniterna.

Frankrike ingrep 1864 för att skydda maroniterna. Berget Libanon skulle styras av en kristen guvernör utsedd av sultanen, men godkänd av Frankrike. Liknande fördrag har därefter blivit ett kännetecken för hur Libanon försökt hitta en maktbalans mellan landets största grupper.

Efter första världskriget delades det osmanska imperiet mellan segermakterna och Frankrike fick Syrien som mandat under NF, Nationernas förbund. På bekostnad av Syrien skapades ett Storlibanon som motvikt mot den arabiska nationalismen med centrum i Damaskus.

Källa: Nationalencyklopedin

• Tweet