Doktor på serietidningar

Publicerad 10 december 2005 - 17:38 Uppdaterad 20 juni 2006 - 13:56

Nu har Bamse, Fantomen och alla de andra seriehjältarna tagit examen. Och de har nått längre än de flesta studenter.
Helena Magnusson, forskare vid Stockholms universitet, har blivit doktor på serierna vi vuxit upp med.

-Jag minns rubriken "Fantomen vänstervrids i Sundbyberg" från 70-talet, säger den nyblivne doktorn och ger ett exempel på hur utländska serier kunde justeras för den svenska marknaden.

-Han blev snabbt någon sorts hjälte med rättvisepatos i Sverige. Det känns också igen i andra svenska serier som exempelvis Bamse, fortsätter Helena Magnusson.

Hon är lite trött - det är dagen efter hennes disputation och fem års forskning, en kartläggning av barnseriernas värld, har nått sin ände. Nu kan hon kalla sig doktor i litteraturvetenskap. Hon har kartlagt ämnet - från barnseriernas födelse vid 1800-talets slut till dagens japanska Mangaserier som "Dragonball".

-Jag föll för ämnet eftersom ingen riktigt tittat på barnserierna trots att de utgör en så stor del av barnens kulturkonsumtion. Bilder ingår i allt ett barn tar del av.

Begränsning
Hur har seriernas berättelser utvecklats? Det är en av de frågor hon försöker ge svar på i sin avhandling. Uttrycksformerna i serierna har ofta varit begränsad, visar Magnussons forskning.

-Berättelserna kretsar till exempel kring äventyrliga och snälla djur. Barnserier var också ganska så snälla och väluppfostrade länge, vilket märks även i Bamse, säger Helena Magnusson. Och kanske viktigast av alla svenska barnserier är just Bamse.

-Bamse är mycket speciell. Från början hämtar den bland annat från Musse Pigg. Först på 80-talet hittar den sin form när Bamse får familj och äventyren blandas med barnvardag.

Eget yrke
De tidigare barnserierna hade från början mycket gemensamt med barnböckerna - inte minst författarna. Men sedan flyttade serierna från vanliga barntidningar och veckotidningar till de första serietidningarna. Därmed gick barnböcker och barnserierna skilda vägar. Först då blev serietecknaren ett eget yrke.

-Problemet var att det var ett hybridmedium, en blandning av text och bild som inte minst unga tog till sig. Direkt utbröt förstås moralpanik, som med många nya medier.

Som ett svar på det kom serien Tuff och Tuss, som tillmötesgick kritikerna och ville vara mera i fas med den barnsyn som rådde under 50-talet.

-Men barnen var uppenbarligen inte lika förtjusta över serien som försökte vara ännu snällare än övriga. Tidningen lades ner efter fem år.

Pedagogisk
Under 70-talet kom seriernas guldålder då också barnboken fick kritik, bland annat från vänsterhåll, för att vara alltför idyllisk. Serierna sågs som pedagogiska hjälpmedel. Ett exempel på det är Ida, Per och Minimum, en upplysningsserie om familjelivet med inslag av sexuell frigjordhet i 70-talstappning.

-Men i dag ser vi i stället en oerhörd likriktning i och med konkurrensen från tv, datorspel och filmer. Det egna uttrycket finns inte riktigt kvar.

Problemet är att det över huvud taget inte görs några nya serier alls. Kamratposten är det enda forum som finns i dag för barnserier.

-Men, säger Helena Magnusson och ser plötsligt en smula piggare ut, de nya japanska Mangaserier som blivit allt mer populära kan kanske vända den trenden. De skiljer sig också ganska mycket från våra serier som fokuserar mycket på handling. I Manga kan berättandet stanna upp och i bilder och ord beskriva känslor och stämningar i mycket högre utsträckning.

TT

• Tweet