SVT:s Per Enerud i Tjernobyl 20 år efter katastrofen:

En resa både bakåt och framåt i tiden

Publicerad 17 april 2006 - 13:33 Uppdaterad 19 juni 2006 - 15:25

En resa i Zonen är alltid omskakande. Det finns knappast något reportageuppdrag som väcker sånt intresse, skräck, frågor, förundran och fascination, som en resa till Tjernobyl.

Vänner och släktingar undrar om det inte är farligt, om man inte är rädd. Det är inte särskilt farligt, och det finns inte mycket att vara rädd för, egentligen. Ändå är en resa till Zonen omskakande - det är en resa både bakåt och framåt i tiden. Zonen liknar inget annat.

Tretton mil norr om Kiev. Hyfsade vägar. Små byar med de typiska vitmenade ukrainska bondgårdarna. Det växer mycket mistel i träden längs vägen. Inga vägskyltar anger att man åker mot platsen för världens kanske värsta katastrof inom civil kärnkraft.

Tre katastrofer till
Jag säger "kanske" eftersom det bara i Sovjet inträffat ytterligare tre katastrofer: I Ural 1957. Vid kärnkraftverket utanför Leningrad 1975. Och så i Tjernobyl 1982: alltså fyra år innan den "riktiga" katastrofen.

Antagligen var Ural 1957 bra mycket värre än Tjernobyl. Väldigt lite är känt om de tre tidigare katastroferna; som sovjetiska myndigheterna lyckades förtiga dem. Gömma dem bakom hemligstämplar som fortfarande döljer sanningen.

Foto: Per Enerud Gränskontroll
Infarten till Zonen påminner lite om en riksgräns. Vägbommar, passkontroll. Dokument ska stämplas och vakterna kontrollerar bagageluckan på bilen. En honnör, bommen öppnas och man reser in.

Vi befinner oss i Zonen och åker mot Tjernobyl. Staden Tjernobyl. En av de två städer som evakuerades. Här finns Zonens enda hotell, två pubar, några restauranger och bostäder för vaktstyrkan. De bor här i tvåveckorspass. Här finns det mesta av den maskinpark som underhåller zonen: vägmaskiner och liknande. Zonen är arbetsplats för omkring 3.000 människor.

Stängdes år 2000
De allra flesta arbetar på själva kraftverket. Driften pågick ända till hösten 2000, då de ukrainska myndigheterna mycket motvilligt stängde de två sista reaktorerna. Än i dag talar praktiskt taget alla man möter i Zonen om tragedin, och då menar de inte katastrofen 1986, utan stängningen år 2000.

Själva kraftverket är en enorm, avlång, vit byggnad. När man närmar sig känner man omedelbart igen den svarta sarkofagen, betongskalet runt den havererade reaktorn. Kanske en av världens mest fotograferade, avbildade, mytiska byggnader.

Sarkofagen är knölig och asymmetrisk, passar inte alls ihop med den låga, eleganta kraftverksbyggnaden. Det är lätt att associera till en svulst, en sjuklig utväxt på ett träd, en parasit.

Okänt antal offer
Hela konstruktionen byggdes i full panik månaderna efter haveriet. Tiotusentals arbetare deltog i byggandet, åtskilliga drog på sig strålskador. Ingen vet hur många offren är. Nej, faktiskt. Ingen vet. Det finns ingen samlad statistik: olyckan hände i ETT land - Sovjetunionen. I dag bor offren i minst femton länder, varav tre är EU-medlemmar.

Mindre än en halvmil från sarkofagen ligger staden Pripjat. Här bodde kraftverksarbetarna. En ung stad - grundad 1970. En uppvisning i sovjetisk stadsplanering. Breda gator med träd, stora torg med fontäner, och mitt i staden: ett kulturpalats.

Ett övergivet mönstersamhälle
Pripjat var ett mönstersamhälle: Sovjets bäst utbildade unga människor som tämjde atomen i fredliga syften för att bygga kommunismen.

Foto: Per Enerud Träffar man gamla Pripjat-bor talar de gärna om staden som en ren sagostad, en idyll. Och för att vara Sovjet var det nog ganska fint, men vilken svensk betongförort som helst från miljonprogrammets tid överglänser Pripjat i komfort och boendekvalitet. Men, som sagt, för att vara Sovjet - hur fint som helst.

I dag är Pripjat antagligen den otäckaste platsen i Zonen. Kanske för att det inte finns just någon förödelse. Stan är inte skövlad, bombad, bränd. Bara förfallen.

Naturen har tagit sig in i staden. Träd växer upp ur asfalten. Gamla bleknade Sovjetplakat flagnar längs gångvägarna - stan hann aldrig fira första maj, men plakaten hade hunnit komma på plats. Högst upp på stans högsta hus reser sig Sovjets statsvapen med hammaren och skäran.

Foto: Per Enerud Onaturligt tyst
Det är onaturligt tyst. Man hör på något vis tystnaden av de 47.000 invånarna. Det låter konstigt, men deras frånvaro känns starkt närvarande. Bara skogens ljud: fåglar, vind i trädkronorna. Ens egna andetag. Onaturligt. Ändå är det naturen som tagit över.

Zonen är sex mil i diameter, med sarkofagen i mitten. Totalt bodde omkring 70.000 människor i området innan alla evakuerades. Ett par hundra bor kvar. De flesta är gamlingar som inte velat överge sina fäderneshem.

Men överallt finns övergivna byar och gårdar. Hus helt insnärjda i vinrankor och sly. Gårdstun uppbökade av vildsvin - den största faran i Zonen är faktiskt att råka möta vildsvin som bott in sig i övergivna hus.

Kvarlämnade saker
Varje hus vittnar om tragedin (och då talar jag om katastrofen 1986). Överallt finns småsaker kvar. Nåt brev, några gamla verktyg, en portfölj och ett par galoscher. En praktfull soffa. Andra bandet i V. I. Lenin, Utvalda verk. En Pravda från november 1985. En film i byns kulturhus. En barnmugg.

Allt vittnar om att människors flykt, och man känner: borde inte jag också fly. Jag föreställer mig att det skulle kunna gå att fastställa ganska exakt NÄR byarna tömdes, bara genom att leta bland kvarblivna tidningar, poststämplar, även om man aldrig någonsin hört talas om Tjernobylkatastrofen.

Frusen bild av Sovjet
I de här byarna har Sovjet aldrig upphört. Ett fruset nu. Kriget - ett annat krig än nu - pågår i Afghanistan. Sovjet vinner alltid hockey-VM. Gorbatjov är generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti, och byborna marscherar under leninismens fana, precis som det står på affischen bland bråten på golvet.

Men känslan av framtiden är också stark. Det är så här det kommer att bli när vi människor till slut lyckas nå full framgång i vår kamp mot vår egen existens. Zonen, Pripjat och alla byarna är obeboeliga för lång lång lång tid framåt. Obeboeliga för oss människor.

Råttexplosion
Zonen är i dag lite av en Edens lustgård där man inte gör om misstaget med att inplantera Adam och Eva. I tjugo år har Zonen varit nästan helt fri från människor. När människorna försvann kom råttorna och mössen. Skördar som aldrig bärgades, mat i skafferier och butiker... råttfällor som aldrig gillrades. En fullständig råttexplosion.

Som naturligtvis lockade till sig rovfåglar, rävar, lodjur: redan efter ett år var råttorna nere i normala antal. Åtskilliga djur upptäckte det märkliga området som människorna lämnade. Älg, rådjur och varg. Lo och vildsvin. Området är stort nog för att skapa en balans mellan bytesdjur och rovdjur. Sällsynta fågelarter har börjat häcka i Zonen.

Inga missbildade djur
Hittills har zoologerna inte hittat några muterade eller missbildade djur - sådana dör ju som regel omedelbart. Men ingen vet naturligtvis hur strålningen i Zonen på lång sikt påverkar djuren. Det har bara gått tjugo år.

Foto: Per Enerud När vi är på väg ut ur zonen ser vi en flock vildhästar. För knappt tio år sen planterade zoologerna in ett par vildhästar, av arten Przewalskis häst - en primitiv häst som påminner nästan mer om zebror än tamhästar.

Vildhästar kollar in oss
Vi stannar upp för att filma. Hästarna har stenhård koll på vad vi sysslar med. En av hästarna får i uppdrag att bevaka oss medan de andra lugnt betar. Vi är kanske tjugo meter från hästflocken. De verkar helt orädda. Kanske är de medvetna om att de är starkare än vi. Snabbare. De är fler än vi. De verkar veta att vi är främmande i Zonen, att den är deras nu. Vi sätter oss i bilen igen och reser ut i vår värld.

Per Enerud, utrikeskorrespondent