Henrik Samuelsson: Kris i EU

Publicerad 31 mars 2005 - 11:09 Uppdaterad 20 juni 2006 - 14:38

Känner ni igen rubriken? Det verkar som det enda EU ägnar sig åt är att lösa interna kriser. De senaste årens konflikter om den nya grundlagen, stabilitetspakten, tjänstedirektivet och så vidare kan ibland upplevas som att hela fartyget är på väg rakt ner i havsdjupet. Stats- och regeringschefer kastar paj på varandra och vi i medierna rapporterar om varenda steg mot det oundvikliga slutet...

Lugn bara lugn, brukar Karlsson på taket säga. I det första kapitlet exploderar Lillebrors ånglokomotiv, men Karlsson upprepar sitt lugn bara lugn. Även om små olyckor inträffar finns det en fortsättning på historien om de nya vännerna. Så är också fallet med det europeiska integrationsarbetet. Längs den mer än 50 år långa resan har kriserna avlöst varandra, trots det har klubben vuxit och fler vill in.

Det är den bild Mark Leonard förmedlar i sin senaste bok Why Europé will run the 21st Century. Leonard betraktas som ett underbarn när det gäller utrikespolitiskt tänkande. Blott 24 år gammal startade han The foreign policy centre och i dag är han chef för utrikesfrågor på den ansedda tankesmedjan Centrum för europeisk reform i London.

Leonards bok är uppiggande läsning även för djupt skeptiska européer. En förklaring till att Europeiska Unionen blir det ledande maktblocket under det närmaste decenniet är att EU ägs av medlemsländerna, där samarbete och konkurrens inte nödvändigvis behöver innebära hårda motsättningar.

Tvärtom har medlemmar visat sig vara oväntat villiga att gå med på smärtsamma kompromisser eftersom den gemensamma vinsten varit rejäl.

"Själv betraktar jag samarbetet som ett långvarigt äktenskap. Oftast fungerar det bra, men ibland blir det antingen tråkigt eller bråkigt."
-- Det handlar om ett solidariskt nätverk vars makt växer, utan att det uppfattas som ett hot av länder utanför unionen. Välsmakande morötter som handel med världens största ekonomiska block är alltför frestande även för pseudo-demokratier och innan de vet om det, är de insnärjda i avtal som tvingar de att genomföra reformer som gagnar demokrati och mänskliga rättigheter.

Leonards kritiker anklagar honom för att vara naiv och överoptimistiskt, men det han skriver kastar ändå lite vårsol över Bryssel-eländet.

Själv betraktar jag samarbetet som ett långvarigt äktenskap. Oftast fungerar det bra, men ibland blir det antingen tråkigt eller bråkigt. Till skillnad från ett vanligt äktenskap är det inget EU-land som vill ta ut skilsmässa.

Men visst väntar nästa kris runt hörnet eller snarare på andra sidan gränsen, närmare bestämt i Frankrike.

Den 29:e maj ska det Europa-älskande franska folket rösta om EU:s nya grundlag och det blir ett rungande NEJ. I varje fall om den senaste tidens opinionsundersökningar stämmer. Och blir så fallet, kära tittare, då blir det en riktig kris.

Henrik Samuelsson,
Bryssel

• Tweet